Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kettil Okristen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid första anblicken af sin far, som Hildur
icke återsett sedan den dag han gick in i sin
graf, tyckte hon att han ännu lefde; der låg i
hans drag samma djupa lugn, som hon förr i
en lyckligare tid varit s§ van att finna der;
men hon blef snart öfvertygad, att det nu var
ett lugn som icke mer kunde rubbas. Hon
kände på hans händer: de voro stela och kalla;
hon lade sin hand på hans bröst: hjertat hade
stannat. Hans blick föll icke mer på henne;
han satt der tillbakalutad pä sitt säte, med de
slocknade ögonen vända mot Thor, och orörlig
såsom han.
Då de begge tjenarne, som stannat vid
ingången till högen, nu sågo Hildur knäböja
framför Kettils stoft och bedja, blottade de sina kala
hjessor, och knäböjde såsom hon. Det var
trenne trogna älskande hjertan som bådo till den
Gud, som ensamt domer och vedergäller alla.
— Han har nu lemnat sitt mörker, — sade
den sörjande dottern och reste sig upp;— han
har nu gått dit, der allt skall honom förklaras.
Gud, misskunda dig öfver honom!
Hildur var nära att gå, men vände sig om,
skyndade tillbaka till den döde och lutade sig intill
hans bröst. Liksom hon der ofta förr i sin glädje
hade dolt sina tårar, gjorde hon det nu i sin sorg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
