Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klosterrofvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ah, du bleknar, du arma veridens barn,
— svarade den gamla abbedissan. — Jag
kän-ner de förhoppningar som du, i strid med din
faders vilja, hyst om en jordisk kärlek. Välan,
jag vill icke dölja den sorgliga tidningen, utan
dig för sanning säga, att den döde var ...
— Folke Algotsson! O, heliga Maria 1 —
utropade Ingrid, med dödsbleka kinder. Hon
vacklade och skulle fallit til! golfvet, om ej
abbedissan skyndat att taga henne i sina armar
och föra henne i sin länstol.
Några af systrarna blefvo tillkallade, och
de slösade på den afsvimmade ömma omsorger,
gnedo hennes tinningar med balsam och sökte
öppna hennes händer, som krampaktigt slutit
sig kring blomsterkransen.
Det dröjde länge, innan Ingrid åter slog upp
sina ögon och syntes hemta sig, liksom hon
vaknat ur en förfärlig dröm.
— Huru var det, fromma moder? — sade
hon och sökte med blicken den gamla
priorin-nan. — Ack, nu vet jag, det är min
bröllops-qväll... Min brudgum har kommit att hemta mig.
— Trösta dig, mitt arma barn, — yttrade
abbedissan, lade sina händer på Ingrids panna
och bad en varm och innerlig bön.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
