Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Liten Karin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dä Max pä den utsatta dagen infann sig i
tärnornas rum hos prinsessan Elisabeth,
träffade han icke den han sökte. Karin hade redan
fått sina egna rum på slottet och inträdt i sin
befattning såsom uppfostrarinna af de båda
konungabarnen. Noga bekant med alla vägar
inom borgen, stod den otålige drabanten snart
utanför Karins dörr, och hade redan beredt sig
till en klappning, då en hand föll tung på hans
axel. Han vände sig om och mötte en skarp
blick, och en befallande röst som sade:
— Min vän, det hastar ju ej med ditt frieri.
Min här vid norska gränsen behöfver tappert
folk; jag har lust att skicka dig dit. Du
kommer säkert att utmärka dig, du skall derföre
ock blifva befordrad, och sedan ...
Konungen fullbordade ej meningen; han hade
nu öppnat den dörr, pä hvilken Max velat
klappa, och nickade åt drabanten med en hastigt
påkommen vänlighet, hvarpå dörrn föll igen
efter honom.
Den snöpligt affärdrade friaren drog sig
tillbaka med en känsla snarlik den, som ett barn
torde erfara, då det sträckt handen efter ett
glas med en berusande dryck, men fadren säger:
»vänta, min son, tills du blifver stor», och dervid
tömmer sjelf den dryck, som barnet eftersträfvat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
