Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Liten Karin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungen fridlyst, skulle strängt blifvit straffad,
så mycket mera denne. Max, som insåg detta,
trädde fram i gången och såg sig omkring,
liksom han velat fly undan den hotande faran.
Men då han fann att flykten var honom
omöjlig, äfvensom att inga böner skulle kunna
beveka den vredgade konung Erik, böjde han
hufvudet inför honom, likt en lifdömd, som
gjort sig förtrogen med döden, bjuder sitt
hufvud åt svärdet.
— En gång i dag, — sade konungen, hvars
stämma darrade af vrede, — har jag skänkt
dig lifvet; och denna gåfva aktar du så ringa!...
Men du har rätt: ditt lif är också ett lumpet
ting ... Mitt tålamod är uttömdt, min nåd har
du förverkat: ditt straff skall du ock bekomma.
Max bibehöll sin orörliga ställning och
svarade icke.
— I fängelse med den smygande
förrädaren! — ropade konung Erik åt den kommande
vakten. — Han inställes i morgon inför min
nämnd till ransakning och dom.
Vakten afförde fången, som syntes känslolös
för allt, liksom det som tilldrog sig icke alls
rörde honom.
Redan på natten, i första uppsvallningen af
sin vrede, lät konungen kalla sin kansler Göran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
