Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blasius Dundie.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allenast den timliga utan äfven den eviga helvetes döden, om
barnet tillhör någon annan än Blasius Dundie.
Härefter tillspordes de sjutton »dannekvinnorna», om de ville
fria Malin med laga ed, om sådant skulle tillsägas dem.
Därtill svarade de ja.
Blasius blef nu inkallad inom »lyckta dörrar» och tillfrågad
hvad han ville göra i saken; om han ville fullfölja hvad
lagen medgåfve, eller om han hade andra afsikter. Därtill
svarade han, att efter som han vore en gammal man och gärna
härefter såsom hittills ville bära ett ärligt namn, vore det
hans mening, att Malin måtte fria sig såsom lagen säger, om
hon kunde, hvilket icke blott henne utan äfven honom skulle
vara till större »berömmelse» och ära. Dock ginge hans mening
ut på att hon först skulle gå ed allena; sedan skulle de
»ärliga dannekvinnorna, som med henne vilja gå lag», frågas
af rätten, om de ville bekräfta denna ed. Jakade de därtill,
så ville han sedan betänka, hvad han ytterligare skulle göra
i saken.
Tisdagen därefter voro Blasius, Malin och vittnena åter uppe
på rådstugan, hvarvid förhör anställdes med Arfvid Eriksson,
som vittnade, att den tid då fångebyte skedde på gränsen,
skulle hvar och en bekänna huru han hade uppfört sig; då hade
Kornalsky tagit Arfvid vid handen, i det han steg på den
danska gränsen och Arfvid på den svenska, sägande: »Jag är
beskylld för en hustru i Stockholm, men, så sant mig Gud
hjälpe till lif och själ, är jag fri för henne, och Gud skall
vara en domare där uti på den yttersta dagen.» Blasius
berättade då, att han själf i sitt eget hus hade sagt till
Kornalsky: »Jag manar eder, Kornalsky, på eder adliga ära,
att om I hafven något oärligt i sinnet här i mitt hus mot min
fattiga hustru, då beder jag eder att I måtten blifva
härifrån.» Då hade Kornalsky högeligen svurit vid sin själ
och salighet, att något sådant hade han aldrig haft i sinnet.
»Därför», sade Blasius, »tror jag visst, att Kornalsky hafver
en kristlig själ i buken.»
Sedan detta var sagdt, steg Malin fram med de sjutton
hustrurna, som förut åtagit sig att »värja» henne. Blasius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
