Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledande översikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Att fängelset är äldre än den såsom något mera än fångbevakning
fattade fångvården behöfver icke bevisas. Fängelset är, snart sagdt,
jämnårigt med samhället; fångvården däremot är ganska ny. Orsaken
härtill är ej svår att finna. Människan är ju, såsom Geijer yttrade,
»ett sent begrepp i världshistorien»; men först med detta begrepp födes,
vi kunna väl säga: möjligheten af den uppfattning, som ålägger
samhället att om sina fångar hafva icke blott vakt utan äfven vård.
Och lång tid förlöper, innan möjligheten blir verklighet.
Samhällsutvecklingens historia går genom årtusenden. Striden för del och lott
uti de »mänskliga rättigheterna» strides icke, vinnes ännu mindre på en
gång af alla; det drag, som ensamt ger åt mänskligheten dess oändliga
värde och vid hvars anande Kleantes, den hedniske skalden, uttalade
sitt af Paulus, den kristne aposteln, på torget i Aten åberopade: »Ty
vi äro ock Guds släkte» — det draget igenkännes och erkännes blott
så småningom och gradvis inom den mänsklighet, hvars innersta lifsvillkor
det dock är. Årsbarn med kristendomen, delar personlighetsbegreppet
med honom ljuft och ledt; och om det går blott långsamt och med
svårighet, det arbete, som med tillhjälp af dessa tvenne häfstänger söker
till full och erkänd människorätt lyfta stånd, klasser, enskilda, hvilka
äro med samhället i godt förstånd — hvad under då, om det dröjer än
längre för dem, hvilka genom sina brott kränkt samhällets
rättsuppfattning och därmed ej mindre förverkat dess skydd än äfven mot sig
uppkallat dess straffmakt?
Straffet är därför ock ganska länge, äfven sedan samhällets
straffrätt erkänts och gjort sig gällande, ingenting annat än hämnd,
förbrytaren ingenting annat än missgärningsmannen, som skall lida det hans
gärningar värda äro och som skall lönas med ondt för ondt. Han göres
till träl, hans egendom indrages, han piskas, stympas, förvisas, dödas;
för att hindra honom att undandraga sig den väntande hämnden förvaras
han i fängelser, i hvilka ett öfvermått af lidanden omhvärfver honom;
han kastas för vilda djur, han svältes ihjäl. Och den uppfattning, som
för detta behandlingssätt ligger till grund, försvinner icke med
hedendomen. Medeltiden tager den i arf. »Den täflan», säger Krohne, »som
under denna tid ägde rum mellan domarne i det borgerliga och det
kyrkliga samhället, bragte det därhän, att knappast någon del af
människokroppen fanns, hvilken icke gjordes till föremål för straffverkställighet:
rygg och bak för piskan, fotterna för blocket, ögon, öron, tunga och
näsa för knifven, handen för bilan, pannan för brännjärnet, halsen för
repet och yxan, hela kroppen för bålet, för rådbråkningsverktygen, för
Wieselgren, Sveriges fängelser och fångvård. 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
