Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
soner, som mot det att de hystes och för sitt arbete lönades af den
bofasta befolkningen tillhandagingo denna med sin kunnighet i hvarjehanda
bandtverk. Men deras ställning var osäker; armodet blef ofta deras lott,
och tvånget att söka sysselsättning på nya ställen, närhelst arbetet å de
gamla tröt, gaf lätt anledning till en vandringsvana, som öfvergick till
vandringlust. Så blef husmannen iösdrifvare; och därmed öppnades
äfven för honom fängelsets portar.
Landskapslagarnas bestämmelser beträffande den icke bofaste mannen
visa, att man äfven i vårt land redan ganska tidigt haft blick för och
erfarenhet af de vådor, som i alla länder förr eller senare frammanat
åtgärder mot lösdrifveriet. För rättssäkerhetens upprätthållande fann sig
samhället manadt att inskrida icke blott i anledning af det fullbordade
brottet utan äfven där förmodan förefanns, att fara för brott eller annan
afvikelse från rättsordningen förelåg; och från krafvet på sådana farors
afvärjande hämtade samhällets politimyndighet en stundom alltför riklig
växtkraft.
Den icke bofaste mannen stod enligt våra landskapslagar i en sämre
rättslig ställning än den bofaste. Voro ifrågavarande »löska mæn» icke
blott obesuttna utan rent af utarmade, var därmed ock faran ökad för
deras öfverskridande af gränsen för fastställd rättsordning; och var det
än icke omöjligt att äfven en dylik »nokkedrumber», änskönt han icke
utgjorde »skatt och skuld», på grund af ett ärligt och fromt sinnelag
kunde vakta sig för hvarje kränkning af andras rätt, var dock
samhällsintresset icke därmed nog tillgodosedt. Det kräfde äfven af honom något
eget, något verksamt bidrag till det gemensamma bästa; i annat fall
skulle förr eller senare den stund inträffa, da samhället på honom blefve
lidande. Han förpliktades därför att taga årstjänst, att blifva
»leghu-drængiær». Men denna tydligen mot lösdrifveriet riktade preventiva
åtgärd visade sig icke vara tillfyllestgörande. Bästa beviset härpå är
vår äldsta, under konung Birger Magnussons regering 1303 utfärdade
stadga mot Iösdrifvare. Äfven bär föreläggas dessa att skaffa sig tjänst;
men man söker därjämte att genom hot af stränga kroppsstraff:
spöslitning ocli öronens afskärande samt landsförvisning, afskräcka från
lösdrifveri. Huru föga härmed vanns i ett fattigt land, som oafiåtligt
hemsöktes af krig, missväxt och andra landsplågor, kan lätt förstås.
I Västerås ordinantia 1527 och i Västerås stadga 1528 åläggas fogdarne
att taga vara på ståtare och tiggare samt icke tillstädja dem »gå och
ljuga»; de munkar, som hade ränta, förbjudas att tigga och
tiggar-munkarnes rätt att vara ute från klostret inskränkes till fem veckor
under vintern och fem veckor under sommaren. Regementsformen för
Västergötland 1540 förklarar, att inga kring landet löpande husbondelösa
personer skulle lidas utan antastas och allvarsamligen befrågas; i Örebro
artiklar af samma år åläggas lösningekarlar eller drängar att taga tjänst
hos bönder på hel- eller halfår eller ock »draga upp till cronones berg»;
och genom plakatet d. 4 jan. 1577 tages utskrifning till krigstjänst
i användning för samma syfte — en utväg, som med smärre skiftningar
i uttryckssätt och tillämpning sedermera anlitas under inemot 250 år.
Men om än samtliga »löskedrängar, inhysesmän, driftekarlar, gångande
ämbetsmän, öfverflödiga räf- och foglafängare, spanntalströskare» med flera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
