Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
henne dricka; då var hon så full, att hon föll ned mot sängen; sedan
brukade hon munnen på honom, då slog han henne på axeln två slag,
däraf kunde intet hennes foster förgås.»
Vid tiden för detta rättegångstillfälle hade de båda parterna suttit
minst tre veckor tillsammans i fängelset. Ty redan den 6 okt. »bekänner»
Jägare-Brita, »att när Bengts hustru kom ur kyrkan, kastade Johan sin
kraga genom fönstret» under rått okväde emot henne och förklaring, att
han, så snart han sluppe ut, skulle rifva keden af hennes hals.
Samspråk emellan häktade och de å gatan eller torget där utanför gående synes
hafva varit hvarken ovanligt eller otillåtet. Då själfve borgmästaren
Hans Nilsson söndagen den 17 juni 1627 går förbi, ärnande sig till
kyrkan, står Herman Hermansson för fönstret i fängelset och ropar till
honom, om han ville komma till honom utanför fönstret, »begärandes att
han ville höra honom ett ord eller tu». Herman var anklagad för
våldtäkt och mord å en ung piga och hade stått inför rätta den 9 juni,
utan att hafva afgifvit någon fullständig bekännelse. Men när
borgmästaren nu kom till fönstret, bekände Herman sitt brott; sedan
fortsatte borgmästaren sin väg till kyrkan. Dagen därpå anmälde han i
rätten hvad sålunda förekommit, och fyra fångar, som samtidigt med
Herman varit i fängelset, »vittnade så tillgått hafva och omtalade
därjämte, att han bekänt jämväl för herr Lars kapellanen, när han besökte
honom och tröstade honom med Guds ord».
Vid några tillfällen nämnes i de gamla tänkeböckerna ännu ett
fängelse, ehuru det numera synes hafva i sådan egenskap användts blott
undantagsvis. Då 1623 en person af en annan öfverfalles å bron från
slottet, hotar lian denne med »tornet»; och vi antaga, att detta är det
då ännu befintliga »Draketornet», i hvilket ett helt år, såsom ofvan nämnts,
Peder Abelsson satt innesluten. Äfven af andra fall visas, att det ännu
begagnades såsom fängelse. Den 10 nov. 1623 omtalas, att ett par af
då häktade fem »röfvare och mördare», hvilka för det de röfvat från
Hans Majestät två korgar med sölf och köksredskap förut varit insatta i
Draketornet, sig därifrån utbrutit och rymt. Och den 16 aug. 1624
begär »riksgevalgeren», att han måtte få »stadens Draktorn» till att fängsla
soldaterna, som illa göra, och att han måtte inkvarteras ej långt därifrån
för aktgifvande att de ej bryta sig ut. 1630, den 9 aug., begära tvä
män hos stadens råd att få köpa en tomt vid Draketornet, hvilket
till-städjes dem, om de vilja bygga stenhus. Sedermera hafva vi ej funnit
det nämndt. Det torde måhända icke vidare befunnits för ändamålet
användbart.
Men desto tydligare är, att behofvet af någon lämplig förvaringsplats
för sådana mindre grofva förbrytare, så ock lösdrifvare af man- eller
kvinn-kön, yngre och äldre, hvilka man ansåg sig ändamålsenligast kunna straffa
genom arbetstvång, under här berörda förhållanden skulle göra sig
synnerligen kännbart. Om äfven en och annan för tjufnad straffad
lösdrifvare måste med lifvet umgälla, att han åter vågat sig inom hufvudstadens
hank och stör, kunde man likväl icke pä detta sätt straffa hela den
mängd dylika landstrykare, som oaktadt alla hotelser å nyo där inställde sig.
Och på spörsmålet om hvad som borde göras gaf utlandets erfarenheter
ett svar, som Gustaf II Adolf icke underlät att tillgodogöra sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
