Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
synnerligen väl hos vaktmästaren. Detta bevisas däraf, att då några
bland fångarne började resa sig till motstånd, beljög Ölands-Jödde dem
för vaktmästaren, som genast på Jöddes förslag lät kasta dem i »tornet».
Då rätten frågade fångarne, hvarför de icke angåfvo sådant, svarades
af alla, att »Oland*-Jödde undsagt dem lifoet», hvarför de icke
tordes yppa det minsta. En gäng vid de hjärtslitande dödsropen springer
ståthållarens skrifvare in i fängelset och befaller tystnad och stillhet:
ingen, icke en gång offret, vågade pä tillfrågan yppa förhållandet med
ropen. Då blef det tyst en tre veckor, men därefter börjades samma
rysliga misshandling på nytt af den vilde, blodtörstige Ölands-Jödde.
Hela hans lynne häntyder på det beryktade bärsärkaraseriet, ty en dylik
mordlust kunde öfverkomma honom just som han satt och fredligt
drack sitt öl.
Fångarne förde matknyten med sig, lagade, kokade, stekte och bakade
själfva. Af förhöret vid rådhusrätten upplyses, att de fingo stjäla proviant
från kronans förråd på slottet, en del behöllo de, en del sålde de till
slottets ämbetsmän. För öfrigt togos mutor och drefs handel med fångarne
från vaktmästaren upp till slottsskrifvaren. En dylik ämbetsman, ofvan
nämde Börje Pehrsson, gaf mot två oxar en bonde lös, hvilken för dråp
var dömd till döden och väntade på afrättningen. Han återvände tryggt
till sin gård på Öland, bodde där och brukade den i två år, då den
mördades änka angaf honom och han inforslades å nyo.1
Utom de af Ölands-Jödde ihjälslagna dogo flera af hunger, därför att
de icke fingo ut sin veckopenning, och betalades denna icke för 1 å 2
veckor, så att fångarne ej hade efter utpressningen något att köpa sig
mat för. Vaktmästaren, då han skulle betala dem, bedrog dem alltid,
utan att de kunde klaga för någon. Detta bevittnades vid rätten.
Desslikes berättades och upplystes äfven, att då några uthungrade fångar
hade biträdt med skyfflingen af mjöl i slottsboden och de återkommo i
fängelset, skakade de mjölstoftet af sina kläder och skor samt hopsamlade
detta på golfvet och lagade till en liten deg, som de bakade på glöden i
spiseln för att stilla sin hunger. Dessa dogo kort därpå af svält. En
fånge från Mönsterås var fängslad till händer och fotter. Han hade en
längre tid icke undfått af vaktmästaren sina fångpenningar, och själf
hade han intet. Han tvingades af hunger att tillgripa ett af de ben de
andra fångarne kastade till honom som till en hund, låg så och gnagde
på benet samt dog om natten med benet i munnen.1
På slottet bodde denna tid, anmärker den författare, som ur glömda
protokoll uppgräft denna fruktansvärda skildring, ståthållaren och
lands-höfdingen, kommendanten, slottshauptmannen, slottsfogden jämte hela
befälet för besättningen, proviantmästaren, slottspredikanten med flera;
och dock kunde alla dessa grymheter och mord begås utan anmälan,
utan undersökning af slottsmyndigheterna och länsstyrelsen, tills de
efter ett helt års förlopp af en händelse upptäcktes och blefvo föremål
för undersökning vid stadens rätt.
Öfverallt behöfver naturligtvis icke hafva tillgått lika
häpnadsväckande som här. Men grunddragen i taflan torde nog i allmänhet
1 Sylvander, anf. st. ur Kalmar radhusrättsprot. 1645.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
