Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gjort närmare bekantskap med hvad denna tids tänkeböcker och
dom-stolsprotokoll innehålla, kan härom bilda sig en klar föreställning. Hvad
man numera brukar anse äga hemortsrätt knappast inom samhällets
lägsta lager, förekom då, snart sagdt, huru högt upp som helst,
ylen härtill kom jämväl, att största delen af de straff, den allmänna
lagen kände, i själfva verket ej var annat än tortyr. I stadslagen
före-skrifves t. ex. i konungsbalkens 12:e kap. 3 §, att om någon talade
lasteligen till fogaten eller till en rådman eller stadens skrifvare ä
sittande rådhe och ej orkade utgifva böter om 40 mark, skulle han varda
»slagin wider stupona» och sedan förvisas staden, komme han åter: »miste
tungo sina». I edsörebalkens 23 kap. 1 § bestämmes för den, som om
dagen å allmän gata rånar till ett öres värde och ej orkar böta 20
mark: »miste hand sina», likasom ock i stadslagens 35 kap. samma balk
för blodvite eller blånad åsättes straffet: »miste högra hand sina». I
såramål med vilia, 12 kap. stadgas för den, som annan slår pust
eller drager i hår, och därvid drar knif eller svärd, samt ej orkar böta
6 mark, att vapnet »gånge genom hand hans», och i 21 kap. att »den,
som andrum gör såår, som eigh komber afhugg i samt ej orkar böta,
gånge hand hans fore». Enligt tjufvabalkens 3 kap. 1 § skall för stöld
till 1 2 marks värde tjufven »till stupo slås och bådhin öron mista», för
tre öres värde »hud mista och ett öra», för två öres värde »hud mista».
Alla skulle dessutom fly staden; komme de åter, skulle de mista lifvet.
För stöld af en marks värde väntade galge för man, men kvinna skulle
»kvick i jord gräfvas», det vill säga: lefvande begrafvas. Samma straff
eller ock att »i elde brännas» följde på tidelag och andra svåra
sedlighetsbrott. I den mån en del af dessa tortyrstraff kommo ur bruk,
anlitades dess mera andra: flagellationerna och fängelsestraffet eller ock
båda i förening. Och det kunde icke fela, att ju icke det tidslynne och
den utvecklingsgrad, som i förening skapade lagbestämmelserna, i sin
mån fingo vidkännas återverkan af dessa. Så underhölls det hårda och
hänsynslösa draget äfven ibland lagskiparne; och man kan ju utan
svårighet fatta, hurusom under sådana omständigheter det icke ville mycket
till, för att den för något begånget brott anklagade rannsakningsfångens
vägran att erkänna sig skyldig skulle af rätten uppfattas såsom i och
för sig själf ett brott, hvilket jämväl borde ådraga honom någon särskild
kroppslig bestraffning. På detta sätt blef, emot meningen i landslagens
edsörebalks 20 kap. och utan laga rätt i öfrigt, tortyrs användande
mot rannsakningsfångar ett häfdvunnet bruk inom landets rättsskipning,
ehuru förbud däremot utfärdades så väl i 1683 års krigsrättsreglemente
som i k. brefvet den 28 dec. 1686 till Dorpts hofrätt, där det säges
icke vara tillåtet »att låta någon pinas till att utsäga sanningen».
Vi nämnde härofvan såsom nya tortyrstraff icke blott flagellationerna,
det vill säga: spö- och risslitandet samt gatuloppen, utan äfven
fängelsestraffet. Hetta torde ock i allmänhet väl förtjänt benämningen;
åtminstone synes oss lätt kunnat ifrågasättas, huruvida, där det i
benådnings-väg eller på grund af ändrad lag sattes i stället för annars anlitade
lifsstraff, någon verklig mildring i straffet bereddes den sålunda dömde.
Tvifvelsutan var denna mildring i de flesta fall långt mera skenbar än
verklig. I och för sig af pressande beskaffenhet blef fängelset, särskildt
Wiese Igren, Sveriges fängelser och fångvård. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
