Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fört »en uppenbar tjuf» till Karlberg och där löst handklofvarne af
honom.1 Detta förfarande ansåg rikskansleren »vara lifssak», enär det
varit i högsta grad kränkande för hans värdighet och därjämte syntes
honom innebära en arg och ondskefull mening, hvarför han ock yrkade
strängt ansvar å tuktkusföreståndarne, hvilka han misstänkte liafva
utskickat vaktmästaren. Denne försäkrade emellertid, att han ditfört
tjufven endast för att lämna honom »till glasmästaren», hvilken skulle
liafva skaffat sig befallning om tjufvens lösgifvande; då detta visat sig
icke hafva varit fallet, hade han återfört fången till tukthuset, där han
nu »sutte fängslig». Tukthusinspektorerna »bedyrade med höge eder och
eontestationer vid timlig och evig välfärd», att de voro oskyldiga. Rätten
fann sig heller icke kunna fälla dem till något ansvar. Men den
olycklige vaktmästaren fick sona sin kränkning af den mäktige rikskanslerens
känslor med att varda afsatt från tjänsten och undergå en månads
fängelse vid vatten och bröd — ett mildt straff likväl jämfördt med
den påföljd af lifvets förlust, rikskansleren yrkat såsom vederlag för
skymfen att å sin gård hafva någon stund fått lida närvaron af »en
uppenbar tjuf».
Att man vid denna tid heller icke lade fingrarna emellan, då det
gällde fångbevakningens verkliga tjänsteförseelser, framgår af
rådsprotokollet den 9 mars 1667, då rannsakningen och Svea hofrätts dom
rörande vaktmästaren i Västerås, Nils Siggesson, föredrogs. Genom dennes
vållande hade fången Elias Johansson, »en öfverdådig dråpare», kommit
lös ur fängelset, och hofrätten hade därför i öfverensstämmelse med
tjufvabalken i stadslagen, 5:e kapitlet, dömt honom »att stå samma
straff som dråparen». Närvarande i rådet voro vid ifrågavarande
tillfälle riksamiralen, grefve Gabriel Oxenstierna, Claes Stiernsköld, Ebbe
Ulfeld och Gustaf Sparre. Den sistnämnde ville icke gilla kofrättens
dom; han fann den för hård. »Det är nu», sade han, »år och dag att
lian hafver pliktat med hårdt fängelse»; dock ville han erkänna, att »stor
försummelse hafver varit hos honom». Rådet erkände anmärkningens
befogenhet och ändrade domen; men den blef sträng nog ändå. »Han
skall», så lydde den, »löpa nio gatulopp och mista tjänsten.»
Vi hafva förut omförmält öfverståthållaren Claes Rålambs försök att
ordnande och bättrande ingripa i fråga om fångbehandlingen i så väl
tukthuset som smedjegården. Ännu ett minne af denne vördnadsvärde mans
förhållande till sin tids fångvård tillåta vi oss hugfästa genom att
meddela några ord ur den fullmakt, han den 1 juli 1676 utfärdade för stadens
vaktmästare vid arrestkammaren Christian Svensson. »Han skall vara»,
heter det häri, »nykter och flitig att arbeta på sina under händer
haf-vande arrestanter, intet missfirma dem med ord eller gärningar,
befordrandes dem alltid till sitt nödtorftiga uppehälle och aldrig tillåtandes
uti arrestkammaren några försmädliga eder och bannor, svalg och
dryckenskap, tobaksrökning eller annat sådant, som någon skada kan af sig
föda»; åliggande honom ock att tillse, det »så väl husporten som alla
dörrarna, där som arrestanterna inne sitta, i tid och väl blifva förvarade
och igenlästa, därtill de honom till hjälp förordnade vaktsoldater skola
1 Stockholms rådhusrätts arkiv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
