Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid slutlig pröfning af frågan fann Kungl. Maj:t, att i anseende
till »orternas skiljaktiga beskaffenhet» någon allmän föreskrift i ämnet
i eke kunde utfärdas.
Men efter härom erhållen kännedom begära ständerna vid 1756
års riksdag, att K. Maj:t täcktes vidtaga sådana författningar särskildt
för hvar ort, som, lämpade efter dess omständigheter, i görligaste måtto
måga kunna med minsta kostnad samt äfventyr för fångar nes rymmande
befrämja syftemålet af den föregående framställningen. Och den 11 nov.
1756 infordrar regeringen i anledning häraf från vederbörande nya
yttranden öfver möjliga medel och utvägar, att med tillförlitlig säkerhet
och till besparing af kronans medel fångar kunde hållas till arbete
så väl å de ställen, där inga fästningar voro, mot betalning hos enskilda
personer, som uti de städer, där fästningar eller annan tillgång till
nödig bevakning funnes.
De nya yttrandena äro dock icke mera uppmuntrande än de förut
afgifna. Göta hofrätt erinrar den 14 juni 1757, att rannsakningsfångar
i allmänhet äro af den beskaffenhet, att de ej kunna utsläppas mot
borgen utan måste bevakas lika väl som fästningsfångar. Skola de
arbeta, måste det ske under bevakning och å de platser, där stängsel
och tillförlitlig säkerhet mot deras rymning finnas. Men hvem skulle
draga försorg om sådana ställens byggande och inrättande? Hvem om
bevakningen? Ingen privat månde göra det. Huruvida staten eller
städernas borgerskap borde göra det, därom ville hofrätten ej utlåta
sig men trodde sig kunna säga, att inkomsten af fångarbetet ej skulle
motsvara kostnaden att bygga och underhålla slika publika arbetshus
och gårdar. Bästa medlet att minska kostnaden för fångunderhållet
funne hofrätten ligga i skyndsamhet vid brottmålens afgörande och
inskränkning af tiden från det underrätterna insändt sina rannsakningar
och till dess hofrätterna pröfvat dem. Underdomstolarna borde därför
allvarligen förpliktas att undvika tidsutdräkt vid rannsakningarna och
använda vid dem mera uppmärksamhet och flit, så att hofrätten sluppe
infordra nya upplysningar eller återförvisa målen. De borde befallas att
i början af rannsakningen införa, på hvad dag brottet begåtts eller
upptäckts samt den brottslige i häkte inmanats; huru länge han enligt
1 kap. 3 § straffbalken blifvit underhållen af målsäganden; hindren
för rannsakningens ofördröjliga företagande o. s. v.; visade sig då, att
dröjsmålet berott på underdomaren, borde denne genast åläggas att
ersätta fångskjuts och förtäring i skälig proportion. Stadsdomstolarna borde
åläggas att ej veckovis utan dag efter dag fullfölja rannsakningarna. Och
hvad anginge hofrätten, ansåg man inom denna ett medel för målets
vinnande vara, att dess arbetskrafter förstärktes.
Länsstyrelsen i Växjö förklarar den 28 mars 1757, att intet arbete
att förrättas i arrestrummen funnes, ingen ville uttaga fångarne för
arbete, då de såsom fängslade ej kunde något gagneligt arbete förrätta
och för öfrigt ej funnes annan bevakning än »två gevaldigerskarlar»,
hvilka härför voro otillräckliga. Landshöfdingen i Västerås, baron
Frie-sendorff, skrifver den 15 april s. å., att något arbete åt fångar lämnades
ogärna af enskilda och kronan hade intet att gifva; högst 2—3
arrestanter hade på en gång på några års tid suttit inne i kronohäktet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
