Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
*■
Då, såsom vi i det föregående visat, de egentligen anlitade
fäst-ningsfängelserna voro belägna i landets gränsprovinser, måste däraf följa,
att fån garn es ditförpassande, såsom Svea hofrätt i fråga om Stockman
anförde, i de flesta fall var förenadt med »ansenlig kostnad och
olägenhet». Sedan ändtligen färderna under rannsakningstiden mellan tingsstället
och länsfängelset i och med den laga kraftvunna domen slutat, vidtog
den långa resan från länshäktet till den fästning, hvarest det ådömda
straffet skulle aftjänas. Äfven dessa forslingar ålåg det allmogen att
ombesörja, såsom det stadgas i 1690 års k. bref i ärendet, »genom fri
skjuts tillsättande, förutan någon betalnings affordran». Så småningom
ordnades detta förhållande så, att inom hvarje härad vissa hemman,
emot frihet från all annan skjutsning, åtogo sig fångföringen, därvid de
stundom betingade sig viss ersättning vare sig af kronan eller af häradets
kommuner. Från hemman till hemman, ofta belägna på långt afstånd
från den allmänna vägen, från härad till härad, från län till län, genom
glest befolkade bygder, genom skogar och ödemarker gick färden,
därunder de skjutsande aflöste hvarandra jämväl i tillsynen öfver de forslade
förbrytarne. Väl voro dessa, såsom vi förut erinrat, där lagen åtlyddes,
belagda med fängsel; men där den skjutsande vare sig mot något
vederlag eller af rädsla eller af medlidande med fången lät af hans jämmer
eller böner förmå sig att befria denne från de honom åsatta järnen,
lönade han ej sällan sin förare med att genom rymning undandraga sig
hans fortsatta omsorger. Sådant tilldrog sig långt ifrån sällan; och
oaflåtligen klagas det öfver den i landet på grund af förrymda fångars
dåd rådande osäkerheten.
I en skrifvelse den 23 jan. 1750 besvärar sig öfverståthållaren
Rutger Fuchs öfver kronobetjäntes slapphet vid fångtransporter,
hvari-genom många brottslingar, senast skepparen Anders Persson An ekar fly ch t,1
lyckats undkomma; och i en annan den 12 juli s. å. begär han, att
K. Maj:t måtte förständiga sina landshöfdingar att tillhålla kronobetjänte
att framskaffa fångarne, hvarken af gossar eller kvinnfolk skjutsade utan
af dem sådant tillkomme, att låta kvittera fångarne länen emellan och
att anställa rannsakning, när någon afveke. Men icke ens på »dem
sådant tillkomme» kunde myndigheterna lita. Man ser det af en till
justitiekanslern den 14 jan. 1762 från vaktmästaren å smedjegården
ingifven skrift. Däri omtalas, att två kronolänsmän, bröderna Hallman
den 31 dec. 1759 kl. V2 1 e. m. kommit till smedjegården från
lands-kansliet med order att föra fången Flodelius till Vaxholms fästning.
»Jag föreställde dem», skrifver vaktmästaren, »att ej låta Flodelius supa
sig drucken; men från smedjegården foro de ej längre än upp till
Johannes, till en underofficer vid namn Gullberg, hvarest de druckit vin,
brännvin och öl och varit där till kl. 3, däraf Flodelius fått tillfälle
med en herre tala och de häfvit ganska angeläget sinsemellan; när de
ändteligen farit därifrån, ha de varit på andra krogar till kl. 5, då de
farit genom tullen, där Flodelius redan varit slagen, att bloden strömmat
honom ur hufvudet; sedan på sjön ha de försupna länsmännen huggit
1 Denne hade skolat föras till Stockholm för slutlig rannsakning och dom i mål
rörande grof delaktighet i dådet med jakten Fortuna, hvilken hlifvit med afsikt sänkt,
sedan dess last förskingrats. — Riksark.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
