Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
arbetet, enär detta af brist på medel afstannat. Fångar hade kunnat
rymma, då garnisonen varit ganska svag och ej räckt till för deras
bevakande å olika platser inom fästningen. Då arbete för kronan funnits,
hade fångarne ej utlämnats åt privata; men i andra fall vore det så
nyttigt för arbetsdriften som nödigt för fångarne att komma i rörelse,
emedan de genom inneslutning i fångkvalfven dels blifvit ofärdiga och
odugliga, dels af skorbutiska sjukdomar bortdött.
Att under förhållanden sådana som dessa rymningar ej sällan ägde
rum må ej kunna förundra. Af de 45 kalmarfångarne i juli 1751 äro
7 antecknade såsom förrymda en eller flera gånger och några ej åter
ertappade. Liknande iakttagelser möta öfverallt. Man skulle vara
frestad att tro, det vederbörande härom mindre bekymrat sig, då de väl i
annat fall iakttagit större försiktighet; men många bevis intyga, att de
haft ögonen öppna för faran och sökt förekomma den. Den 28 maj
1744 begär landshöfdingen Otto Ladau i Helsingfors förstärkt bevakning
af 4 man till de 4 han redan har för fångpersonalen, enär K. Maj:t
beslutat, att brottslingar, som dömdes af Abo hofrätt till arbete i
halsjärn, skulle aftjäna straffet i Helsingfors; eller ock att
soldatkommen-deringen därstädes måtte ökas med tio man. Den 30 juni 1752 frågar
landshöfdingen, grefve Gyllenborg, Abo hofrätt, om ej fångarne Sjöberg,
Asp och Smedberg, hvilka voro mycket förslagna »att genom hvarjehanda
illgrepp taga till flykten», kunde hållas till arbete med påsmidda halsjärn
på det all lust att söka undkomma måtte dem betagas; men hofrätten tror
ej nödig säkerhet därmed stode att vinna utan besluter hos K. Maj:t
anhålla att få sända dem till någon fästning i Sverige. Häremot reserverar
sig assessoren Rappe, då han trodde sig veta, att fångar kunde rymma
i Sverige som i Finland: utan ville han lämna landshöfdingen tillstånd
att antingen göra, som han föreslagit, eller ock låta smida kedjor om
benen på dem, hvilket han visste »i alla häktelser med så arga bofvar
vara öfligit» och syntes utgöra »en nog säkerhetsgrad». Redan långt
förut hade man dock i Sverige fått erfara, att fångar kunde rymma,
äfven om de så utrustats, som Rappe tillstyrkt. Af ett den 27 okt. 1730
i Kristianstads fästning hållet undersökningsprotokoll1 finner man, att
den därifrån förrymde »store tjufven Johan Espengren» i förstone med
en järnbult varit om bägge benen fängslad men att denna på
underofficerarnes anhållan blifvit utbytt mot ett träblock, därför att han, som
vid förra afvikningar varit med järnblock fängslad, »alltid detsamma af
sig strukit»; om nätterna hade honom då tillika handklofvar blifvit på
bägge händerna pålagda och i väggen med dubben fastslagna. Icke dess
mindre, fastän sergeanten själf tillslutit dörren till stockhuset och tagit
till sig nyckeln, rymde Espengren under natten genom ett hål på väggen
mellan stockhuset och corps de gardet. Undersökningen bragte dock i
dagen, att profossen, »af håll och stygn betagen», om kvällen »lämnat
händerna på arrestanten oslutna». Mördaren Ånders Omejer rymmer
den 18 jan. 1737 från Landskrona slott klädd i kvinnokläder, hvilka
han befinnes hafva förskaffat sig från själfve slottsvaktmästaren
Österbergs »hushåll». Den 19 dec. 1750 skrifver amiralitetskollegiet i Karls-
1 Riksark.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
