Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XI skedt under envåldstiden»; ty begärdes, att staden mätte alldeles
befrias från hvarje afgift till dessa fångar, hvilka i stället efter intagandet
å spinnhuset borde af dess fond underhållas.
Ändtligen blef den 20 nov. 1772 kommersekollegii förslag och
magistratens förklaring inför K. Maj:t föredragna, och blef därvid förordnadt:
att tukthusfångarne åter skulle, ä viss dag, den magistraten ägde
bestämma, »inrymmas på spinnhuset och där ständigt förblifva»; deras
villkor gjordes enahanda med de öfriga spinnhusarrestanternas och staden,
som därigenom undveke all kostnad med husrum, fängtraktamente och
bevakning för deras skull, ålades betala till spinnhusets understöd 600
dir smt årligen och öka spinnhusbevakningen med två vaktkarlar.
Man skulle väl tro, att man härmed nått slutet af tukthusets
tillvaro. Men det är icke så. I trots af det meddelade kungl. beslutet
fortforo de olyckliga fångarne att arbeta vid Kungsholms-salpetersjuderiet.
En skrifvelse af den 22 sept. 1775 från krigskollegium till öfverståthållaren
visar, att de ännu alltjämt voro utsatta för samma van vård som förr.
Öfverfyrvaktaren Savarij har såsom arrendator af kronans salpetersjuderi
ingifvit en anhållan angående utbekommande af beklädnad ät fångarne
och handräckning för deras styrsel; »i anledning hvaraf och i anseende
till fångarnes nakenhet samt förvaltarens svåra lidande förmedelst deras
underhållande, enär de för köld ej kunna arbeta», krigskollegium
anhåller, att magistraten »ju förr dess hellre ocli innan kölden infaller»
måtte bekläda fångarne, »på det de till hälsa och krafter under
till-stundande vintern ej måtte taga skada». Savarij hade för deras
nödvändigaste klädespersedlar utlagt 989 dir och hade ock fått a sig öfverlåten
Ehrenreichs fordran för samma ändamål 1,154 dir, allt kmt, om hvars
betalande kollegiet nu anhöll. Yi känna ej, huru härmed gick. Men först
den 23 sept. 1779 låter öfverståthållaren, baron Carl Sparre flytta »dessa
fångar med deras kistor och kläder ifrån tukthuset till spinnhuset»,
sedan K. Maj:t den 31 förutgångna aug. upprepat det förra beslutet om
deras återförande till spinnhuset, »där de förut blifvit hållna till arbete
och i flera år haft särskilda från de öfriga fångarne afskilda rum».
Flyttningskostnaden gick till 8 rdr 16 sk., hvilka öfverståthållaren i
skrifvelse den 22 okt. 1779 affordrade magistraten.
Därmed var ändtligen tukthusets alltmera ömkliga, ja, upprörande
historia slut. I mer än 150 år hade denna vår första själfständiga
fångvårdsanstalt ägt bestånd, då den genom det anförda beslutet
ändtligen fick afsluta sin i sanning eländiga tillvaro. Från sin första
begynnelse hade den i sina öden återspeglat sin samtids dunkla, i mycket
bakvända och ändam åls vidriga sträfvanden att tillämpa på en gång
barmhärtighetens och rättfärdighetens kraf. Men hur föga den än vid
sitt grundande mäktade motsvara hvad Gustaf II Adolf människovänligt
tänkt, står dock till och med Jochum Firbrandts tukthus med dess
olika arbetsslag »i gråmunkeklostrets våninger» vida högre än det
Ehrenreichska tukthuset å Kungsholmen, i hvilket en hop nakna kvinnor
mellan sina spinnrockar hungra ihjäl, under det partiregementet kring
Sveriges tron förnöter tiden med ändam ålslösa remisser. Först Gustaf
III blir det gifvet att med en i barmhärtighetens namn utdelad
»nådestöt» sätta punkt för tukthusets alltigenom tröstlösa länga lidandeshistoria.
Wieselgren, Sveriges fängelser och fångvård. Ib
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
