Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kommit, dömde kämnersrätterna i Stockholm den ena pigan efter den
andra till spinnhuset, för def de tagit tjänst å krogar därstädes; 1760
ditdömdes af sådan anledning sju. Icke desto mindre ingå den 27 april
1762 arrendatorerna af spinnhuset, J. Schagerström och H. A. Apiarie,
till justitiekanslern med en klagoskrift, däruti de anföra, att ehuru de
ej mindre hos stadsfiskalerna än äfven hos högre och lägre domstolar
yrkat på efterlefnad af lag och förordning samt verkställighet af
föreskrifterna om lösa och vanartiga personers befordran till spinnhusarbete,
att hos dem odygd och lättja måtte utrotas, så saknade de dock verk’
ställighet af K. Maj:ts nådiga förordning af år 1757 om krogpigors och
lösa kvinnspersoners, som på slika ställen vistades, befordrande till
spinnhuset, hvaraf, säga de, »till dato oss veterligen ingen enda ännu blifvit
ditdömd, ehuru här i staden säkert måste vara öfver 1,000 krogar och
på de flesta en samt på många två till tre pigor eller arbetsföra
kvinnspersoner, som kunde göra publicum större nytta än därstädes merendels
j liderlighet förslösa tiden». Vid efterfrågan om orsaken till detta
förhållande hade stadsfiskalerna svarat, att Svea hofrätt »städse behagat
befria- dessa pigor, då de på deras åtal af kämnersrätterna dömts; och
anhålla arrendatorerna därför, att justitiekanslern måtte ingripa.
Han kallar stadsfiskalerna till sig den 15 sept. s. å. De medhafva
utslag, som visa, att Svea hofrätt vid pröfning af sagda domstolars
öfver-klagade utslag, än funnit »krogpigan» ej hafva tjänat på krogen utan i
krögarns hem, än funnit henne vara bräcklig och sjuklig, hvadan
åklagaren afstått från sina yrkanden, än funnit styrkt, att hon själf
»förestått» krögeriet och haft till sitt blott tillfälliga biträde en annan, som
dock nu fått annan tjänst o. s. v., samt att hofrätten i intet enda fall
gjort annat än upphäft utslagen. Vid sådant förhållande hade de ansett
lönlöst vidare fortsätta sina åtal. Justitiekanslern ålägger dem likväl att
icke afstå från dessa utan »hålla noga» på 1757 års förordning. Att
döma af de fortgående klagomålen från spinnhusets sida torde dock detta
åläggande burit föga frukt.
Möjligen synes förföljelsen mot dessa »krogpigor» mindre förklarlig.
Den var dock hufvudsakligen riktad emot krogvärdarne själfva, för att
icke säga helt enkelt emot krogarna. Tidens praktiska riktning kunde
ju omöjligen göra sig blind för det oerhörda afbräck, som sträfvandena
på snart sagdt alla områden för samhällets lyckliga utveckling ledo af
folkets dryckenskapsbegär; man fann nödvändigt att däremot inskrida.
Så hade man ju gjort århundraden igenom. Gustaf Vasas förbud 1558
mot svalg och dryckenskap; hertig Karls uppmaning till klerkeriet 1586
i Örebro artiklar att inskrida mot dryckenskapen; Gustaf II Adolfs
försök att genom 1617 års ordinantia för köphandeln förekomma »den stora
oordning», som förorsakades af städernas många ölkrogar, jämväl
ihåg-komna i 1622 års tukthusordningsförslag; drottning Kristinas varning i
julefredspatentet den 24 dec. 1649 mot dryckenskap och fylleri samt
begränsning af utskänkningstiden för vin, öl och brännvin; Karl XI:s
inskridande mot adelns, prästerskapets och borgarnes »banquetterande, svalg
och dryckenskap» genom stadgarna den 30 aug. och den 5 okt. 1664
samt hans förordning den 17 okt. 1687 emot sabbatsbrott; Karl XII:s
om än kortvariga och begränsade brännvinsbränningsförbud 1709 samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
