Sveriges fängelser och fångvård från äldre tider till våra dagar. Ett bidrag till svensk kulturhistoria / 291 (1895) Author: Sigfrid Wieselgren Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

V.

Hvad vi framlagt rörande Sveriges fängelser och fångvård intill
denna tid, slutet af 1700-talet, torde hafva åstadkommit i öfvervägande
mån nedslående intryck. I)e få och spridda yttringar af en därvid
verksam människokärlek, vi kunnat påvisa eller antyda, hafva ej mäktat
förändra lmfvuduppfattningen af samhällets sätt att förfara med felande
och fallna. Man vill måhända ock föreställa sig, att det lilla fattiga folket
långt upp i norr var »efter sin tid», hade det sämre ställdt för sina
förlorade söner och döttrar än de större folken med sina rikare
hjälpkällor och sin mera utbredda odling. Rannsakningsfångarnes inkastande
i mer eller mindre osunda, öfverbefolkade och äfven i öfrigt ohyggliga
fängelser, deras pinande till bekännelse, deras kringsändande i black och
bojor likasom ock deras fällande till lika afskräckande kropps- eller
fängelsestraff, under hvilka senares aftjänande de hänsynslöst
öfverläm-nades åt hunger och nakenhet, köld och mörker med däraf föranledda
lidanden, att icke tala om det djupa sedliga förfall, hvilket för äfven de
bästa ibland dem vanligen torde varit oundvikligt — alla dessa dystra
skuggor bredde sig väl endast öfver vår del af fångarnes värld?

Nej. det var icke sä. De skuggorna voro gemensamma för alla
länder, äfven för dem, som hunnit längst i rikedom och odling. Om
man icke vetat det förut, blef det åtminstone kunnigt sedan John
Howard, drifven af kärlek till dessa sina bröder, på hvilka världens
frälsare och blifvande domare, Jesus Kristus, i oändlig barmhärtighet
fäst sina bekännares uppmärksamhet, i följd af förhållanden, som vittna
om ledning från ofvan, blifvit tolk och målsman för dessa armas kraf
på beaktande af sitt människovärde och sin människorätt. »Jag
erkänner», skrifver Howard den 18 juni 1770, »att jag icke sett
någonting, förrän jag kom till Rom.» Så öfver väldigad blef han vid åsynen
af de skatter, hvilka voro samlade i denna världsbildningens medelpunkt.
Men han såg icke blott dem — han såg äfven 1,364 fångar, samlade
i Oivita Vecchias fängelse, ett lågt, hvälfdt rum, där ljuset endast
glimtade in och där fångarne lågo fastkedjade i tunga järn, förande ett
oväsen, »sådant som man kunde föreställa sig råda inom helvetets portar».
Och då han tre år senare blef öfversheriff för provinsen Bedfordshire
samt såsom sådan fördes i beröring med sitt eget lands fängelseväsende,
fann han äfven där lika afskräckande missförhållanden. Han fann per-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>