Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aldrig någon sådan tilldragelse inträffat, och andra anse att, där den
skulle inträffa, den kristliga barmhärtigheten utan alla lagbud
dädan-efter såsom dittills torde kunna ombetros frågans besvarande. Hela
saken gör intryck af en mera beskäftig än af behofvet påkallad
människovänlighet.
Icke utan särskild mening anföra vi slutligen i detta sammanhang
hvad kungl. resolutionen ä prästerskapets besvär 1723 i 13 § bestämmer
rörande fånges afrättning. »Inga grofva syndare», heter det i anförda
punkten, »måga utföras till att undergå lifsstraffet, innan prästerna haft
tillräcklig tid till fångens beredande; därför, så snart öfverrättens dom
ankommit, bör landshöfdingen i orten anmoda prästerskapet, hvarest
sådana arrestanter sitta, att de låta sig vårda om deras själs salighet samt
igenom vederbörande kronobetjänte tidigt kungöra kyrkoherden i socknen,
där gärningen gjord är, hvad tid en sådan fånge dit anlända kan, på
det prästerskapet sig till dess utföljande bereda må; hörandes ingen
lifs-fånge alltför när in på sön- och helgdagarna utgå, ej heller med
exekution för länge utdragas på tiden. Skulle efter använd möjelig flit
syndaren ändå uti sin obotfärdighet och hårdnackenliet framhärda, så
bör sådant vederbörande öfverrätter tillkännagifvas, innan exekutionen
verkställes. Och på det andakten hos delinkventerna ej må förstöras af
det, att domen uppläses på rätteplatsen i deras närvaro, så tillåtes, ifall
delinkventen ej vill höra sin dom på platsen uppläsas, att domen må
för menigheten publiceras af vederbörande, antingen medan fången hålles
afsides eller ock innan fången framkommer till rätteplatsen, hvilket
ankommer på prästernas bepröfvande, som honom följaktiga äro.»
Straffbalkens 3 kap. 2 § i 1734 års lag tillät, att den, som till
dödsstraff utfördes, finge »med någon dryck styrkas»; men den, som
hade honom i vård, vore dock skyldig att tillse, att han ej i fängelset eller
under vägen öfverlastade sig. En annan yttring af medlidande med
döds-fånge var den allt oftare medgifna eller använda seden, att dödsfången
fick anlägga någon särskild dräkt, svart eller hvit och utsirad med band
eller annan grannlåt, i hvilken han eller hon »på hederliga åkedon»,
åtföljd af flera prästmän, utfördes till afrättsplatsen. Men då vid flera
rannsakningar rörande begångna gröfre brott, särskildt barnamord,
befanns, att de anklagade styrkts till sina missgärningar af förberörda
skådespel, hvilka å dem gjort det djupaste intryck, blef ifrågavarande
sed alldeles förbjuden genom k. f. den 12 dec. 1741, som förständigade
vederbörande att vid slika tillfällen undvika allt, som hade namn och
anseende af ståt eller med sig förde ett för lifsfången hedersamt
beledsagande till rätteplatsen, hvadan fangen ej finge bära andra än sina egna
förut brukade hvardagskläder utan all beprydnad; i sammanhang
hvarmed ock fångarne förbjödos under kroppsplikt eller vid skampåle helt och
hållet eller till någon del skyla sina ansikten eller bruka sådan
klädedräkt, hvarigenom de kunde förblifva okända.
De bestämmelser, som, rörande i fängelse afliden fånges jordande,
meddelats i 1698 års k. bref, upprepades i straffbalkens 2:a kap.
Dock är här uttrycket »ärligt folk» utbytt emot »annat folk», hvadan
således skarp rättarens ärlighet nu lämnas oantastad. I stället för moraset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
