Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Landshöfdingen i Åbo, E. Willebrand, redogör för fängelserna å
Kastelholms och Åbo slott. Kronohäktet å det förra anlitades dels för
ortens fångar, dels ock för transportfångar till eller från Sverige och
vore både tillräckligt och i godt stånd. Slottshäktet i Abo bestod af
åtta rum, ganska säkra, eftersom muren i öfre våningen vore 9 och i
nedre våningen 10 alnar tjock, men, oaktadt bvart af dem ägde ett litet
gallerfönster, så mörka, »att arrestanten näppeligen den klaraste
sommardag, då han stode midt på golfvet, det ställe, dit ljuset bäst inträngde,
kunde läsa i bok». Om våren gåfve den tjocka gråstensmuren en sådan
fukt ifrån sig, att jämväl eldstäderna däraf togo skada. Och under
dessa förhållanden fick bötessittaren så väl som mördaren och den gröfste
missgärningsman, frälsemannen och duellisten så väl som stråtröfvaren
uthärda. Den ringa underhållspenningen, 1 sk. 6 runstycken, gåfve
knapp föda; mången hade härigenom förstörts. Betjäningens dåliga
af-löning frestade dem dels till komplott med fångarne för att befordra
deras flykt, dels till undanhållande af hvad fången rätteligen bort
utbekomma. Det låge i öppen dag, att bådaderas ställning kräfde
förbättring.
Den teckning af landets fängelseväsen och fångvård, som af
vederbörande ämbetsmyndigheter sålunda lämnats äfven eftervärlden, sätter
oss i tillfälle att utan svårighet därom bilda oss en ganska trogen
föreställning. Rätt betecknande är, att knappt mer än en upptager till
behandling frågan om fångarnes sysselsättning och själavård. Den var
tydligen ännu ej uppfattad såsom tillhörande fängelseväsendet; allt
mynnade ut i angelägenheten af »en säker och sund bevakning».
Emellertid bestyrka dessa landsböfdingarnes berättelser fullständigt
livad juris professorn Tengvall i Lund i sin år 1799 utgifna skrift »Om
fängelse å personer och kvarstad å gods» yttrar rörande landets fängelser,
vid det han uttalar sin önskan, att de i detta ärende då just utfärdade
författningar »och deras verkställighet måtte blifva kraftiga och verkande
exempel öfver hela riket i städer och på landet; »ty», säger lian, »om
sådana fängelser ännu gifvas — och däraf visar erfarenheten ganska
många —, som till sin underjordiska belägenhet och mörker, fuktiga,
sanka och orenliga botten, instängda luft, brist på annat ställe att både
sitta och ligga än platta golfvet, göra varelsen därstädes till ett svårare
ondt än ett på några stunder öfvergående straff, så förtjäna väl sådana
häkten föga bättre namn än pinorum.» Städernas fängelser, säger han
vidare, »äro på en del ställen mest förskräckeliga. Belägna under
råd-stufvor och kyrkor visa de ett utseende, att själfva de oförnuftiga djuren
måtte sky dem.» Men kronofängelserna å fästningarna synas honom
nödvändigast fordra uppmärksamhet. »Med skäl», säger ban, »måge
desse kallas eländets afgrunder»; och sedan han erinrat, att till arbete
dömda brottslingar där skola tillbringa år, ja, många hela sin lifstid,
fortsätter han: »Att gå och ligga med järn och efter ett släpsamt
dags-arbete söka bvila på ett med förmultnande strå belagdt golf — denna
belägenhet liknar icke den förnämsta bland Guds skapade varelser!»
Han påpekar därefter de fördärfliga verkningar, som åstadkommas
genom mindre brottsligas sammanförande med gröfre förbrytare och
erinrar om domarereglernas ord, att allt straff bör vara till förbättring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
