Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
brödralag ej komme att uppegga hvarandra till mera förtäring och
tidspillan. Att vaktmästarne i landets fängelser tillätos sälja brännvin, funne
han naturligtvis oförsvarligt.
Men »de tjänligaste medlen» mot brännvinseländet kommo ej till
användning, och det utbredde därför alltmera sina ödeläggande
verkningar. Fattigdomen växte, tiggeri och lösdrifveri i jämbredd därmed.
Likasom förut mot slutet af 1600-talet särskilda åtgärder häremot synts
nödvändiga, gjorde sig nu mot slutet af 1700-talet samma uppfattning
gällande. Uti k. brefvet den 12 jan. 1796 befalles öfverståthållaren i
Stockholm att låta undersöka och urskilja antalet och egentliga
beskaffenheten af hufvudstadens fattiga. Undersökningen skedde och gaf vid
handen, att dessa på ett invånarantal af 75,191 personer uppginge till ett
antal af 4,553. De åtgärder, som i anledning häraf genom k. brefvet
den 17 mars 1796 anbefalldes, ledde icke till åsyftadt mål. I
öfver-stathallårens kungörelse den 17 mars 1801 hotades livarje tiggande
likasom ock föräldrar, hvilka utsände sina barn att tigga, med spö eller
risslitning eller spinnhusarbete; men icke heller detta hjälpte. Så
tillsätter då K. Maj: t,- i anledning af ett memorial från öfverståthållaren,
en kommitté med uppdrag att föreslå en förbättring af fattigvården i
Stockholm. På grund af denna kommittés 1807 afgifna betänkande,
där-uti de fattigas antal i Stockholm uppgifves vara 8,048, utfärdar K. Maj:t
den 12 aug. s. å. stadgan om en allmän fattigvårdsinrättning i
hufvud-staden.
Hvad som i en framställning om Sveriges fångvård intvingar ett
omnämnande af äfven denna förordning, är det egendomliga förhållande,
att genom densamma äfven spinnhuset å Långholmen blef inordnadt
under Stockholms stads fattigvårdsstyrelse och sålunda otvetydigt uppfattadt
såsom i främsta rummet ingående uti en kommunal
fattigförsörjnings-organisation, ehuru det allt fortfarande var en äfven för andra än
hufvudstadens lösdrifvare och kvinnliga förbrytare anlitad tvångsarbets- och
straffanstalt. Förklaringen, huruledes denna förändring det oaktadt kunde
äga rum, torde vara att finna ej blott i den punkt af förberörda 1796
års bref, som anser, att arbetsinrättningar böra med fattighusinrättningar
förenas, där verkliga hinder ej i vägen lågo, en punkt, som dikterats af
det nära sammanhanget emellan anstalter, afsedda för arbetsföra eller för
icke arbetsföra fattiga, utan äfven däruti att spinnhuset ej längre
hyllades såsom någon betydelsefull insats i landets industriella lif. Det
löstes därför lätt från sitt samband med kungl. kommersekollegium.1
Dess förbindelse med hufvudstaden hade däremot förstärkts därigenom,
att öfverståthållareämbetet alltmera tagit spinnhuset i anspråk för
af-tjänande af ådömda påföljder för polisförseelser. Genom kungörelsen den
29 juli 1801 hade till och med mångelskornas uppköp af lifsmedel
under annan tid än emellan kl. 12 och 3 på dagen, i hamnar och å torgen,
allmänheten till förfång genom däraf stegrade pris, i händelse af brist
på därför ålagda böter belagts med spinnhusarbete; och genom dylika
bestämmelser verkades tydligt nog, att den kommunala färg, »Stockholms
stads spinnhus» från början på goda grunder ägt, blifvit alltmera för-
1 De öfriga spinnhusen kvarstodo dock under kom.-koll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
