Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lämnades obegagnadt, hvadan ej sällan rymningar i följd häraf
framkallades. Underligt- var således icke, om uppmärksamheten med mera
allvar än dittills nu vände sig åt dessa förhållanden. I en k. skrifvelse
den 14 sept. 1814 infordrades länsstyrelsernas utlåtanden rörande
såväl de brukliga fängslen som ock öfver deras möjliga förbättring eller
utbytande mot någon ny sådan, så beskaffad, att den, förenklad och
likst.ämmig öfver hela riket, kunde vara tillgänglig hos fångförare och
kronobetjäning, med ringaste kostnad förenade minsta olägenhet för
fången samt, ökande säkerheten »å hans person», försvårade
möjligheten för honom att genom list eller våld därifrån göra sig lös.
Yttrandet borde jämväl omfatta dels sättet för de fängslades bevakande
nattetid, då de ej kunde fortskaffas utan måste hos fångförarne
kvar-hållas, dels ock fångförarnes skyldigheter, sådana de voro eller borde
vara samt kostnaden för föreslagna fängsel samt utsikten för dess
gäldande af häradsmedlen.
Landshöfdingen i Stockholms län, Edelcreutz, upplyser, att de
därstädes likasom öfver hela riket brukliga fängslen utgjordes af
hand-klofvar och träblack, den senare i utskärningarna för benen fodrad
med järnbleck och på utsidan orngjordad med järnband. Någon gång
hade grofva brottslingar »blifvit belagda med järnselar, som bestodo
af hopsmidda ringar kring halsen, lifvet eller midjan, armar och ben,
alla af järn, med kedjor från halsringen till handledsringarna och
buk-gjorden samt ifrån denna senare till fotringarna äfvensom bägge
fot-ringarna emellan sammanlänkade». Bojor och black af järn, »som
utgjordes af ringar kring benen, fästade med en kedja eller järnstång
dem emellan samt bult eller en ring om ena benet med vidhäftad en
kortare järnstång», nyttjades äfven. Järnselarna uppgingo ofta till nära
fem lispunds tyngd och kunde ej heller synnerligen länge i sänder
oförändrade uthärdas. Trygghet för den fängslades kvarhållande skulle
dessa olika fängsel dock alla gifva, »om ej vårdslöshet och list ofta
öppnade tillfälle till deras förstöring». Fastlästes fångens händer emot
hvarandra, kunde de utdragas; parallellt satta, höllos de kvar.
Järnblackar sprungo sönder, om de förfärdigats af kallbräckt järn, och kunde
lättare sönderfilas än träblackar. Bäst förekommos rymningar, om
fangarme flera på en gång under tillsyn af militär person afsändes efter
upprättade marschruter och brefväxling länsstyrelserna emellan samt
skjutsskyldiga hemmansåboar med hästar och åkdon mötte å bestämda
gästgifvargårdar.
Landshöfdingen i Växjö, grefve Carl Stellan Mörner, förklarade det
omöjligt att hindra rymningar, så länge fångfor slingen verkställdes af
allmogen, däraf »de flesta, enfaldiga ocli godtrogna, låta sig lätt förleda
af fångens försäkringar och tilläf ven tyrs ofta upprepade oskuld». Med
beklagande, att äfven fästningsfångar lämnades tillfälle att rymma,
an-märkes, det man »i år hört, att hela skaror däraf från fästningarna
afvikit» och heter det, »naturligtvis måste dessa blifva tjufvar och
röfvare, då de undkomma halfnakna och utan medel att sig kläda och
föda». »Därnäst», yttras vidare, »utgör ett icke mindre ondt, den mängd
af värfvade krigsmän, som permitteras ocli stryka från den ena till
den andra landsänden. De komma ofta med hustrur och barn, och å
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
