Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppfylla nationens önskningar och kunde icke tveka om deras
beredvillighet att anslå nödiga medel. Ständerna svarade dock i skrifvelse
den 25 juni 1818, att de väl förde sig till minnes sin i detta ämne
1815 yttrade önskan, men att de dock ej, då de föreslagna arbets- och
korrektionshusen, egentligen ärnade att mottaga sysslolösa och vanartiga
personer, syntes åsyfta en vidsträcktare omfattning, funno möjligt att
bevilja de betydliga summor, som för ifrågavarande inrättningars upprättande
ansetts nödiga; med hänvisande till möjligheten af redan befintliga
anstalters utvidgande samt tillitande af Karlskrona och Marstrands
fästningar, inskränkte de sin offervillighet till ett anslag af 20,000 rdr b:co
om året till nästa riksdag med bifogadt spörsmål, om ej det afsedda
ändamålet säkrare vunnes genom medlens fördelande till understöd för de i
länen upprättade särskilda arbetsinrättningarna. Denna hänvisning
lämnade dock regeringen därhän. Man fick stanna vid att fullborda
anstalten i Vadstena. Den öppnades 1819; och skulle ditförsändas
försvarslösa, ostraffäde så väl som förut straffade.
Lagkommittéens grundregler för och benämning af de nya
anstalterna, livilka i dess betänkande kallas straf- och korrektionshus,
liksom ock riksdagens yttrande om det med dem åsyftade stora ändamålet,
torde otvetydigt gifva vid handen, att man tänkt sig det nya systemet
såsom omfattande både förbrytare och lösdrifvare; men omständigheternas
tvång tog det i användning, snart sagdt, uteslutande för de senare.
Dessas antal var nämligen stadt i ett oafbrutet stigande, och allmänna
uppmärksamheten riktade sig därför helt naturligt företrädesvis åt detta
håll; man kräfde med allt starkare eftertryck åtgärder för hämmandet
af denna hotande samhällsfara. Men livilka voro väl att vidtaga?
Man vände sig mot lagstiftningen, mot 1804 års k. förordning och
1805 års k. bref.
Skedda undersökningar gåfvo vid handen, att utrymme i
Karlskrona-anstalten länge saknats och att den af lokala skäl ej kunde utvidgas,
likasom att hvarken å Karlsten eller i de öfriga fästningarna något
arbete funnes för där förvarade straffångar, följaktligen ännu mindre
för lösdrifvare-arrestanterna. Krigskollegium, under hvars inseende
fästningarna stodo, anmälde 1818 omöjligheten af att, trots inrättandet af
nya arrestrum, där emottaga flera försvarslösa och anhöll om förbud
för deras fortsatta ditsändande. Med denna anhållan å ena sidan och
å den andra länsstyrelsernas förfrågningar, hvart de skulle sända sina
dömda lösdrifvare, fann sig regeringen genom skrifvelse af den 29
april 1819 nödsakad att, med bemyndigande för sagda styrelser att vare
sig kvarhålla de försvarslösa i länshäktet eller insätta dem i
läns-korrektionshus eller lösgifva dem med förbud att lämna viss anvisad ort,
förklara tillämpningen af 1804 års förordning böra tills vidare hvila;
och sedan justitiekanslern Turdfjell i ett det allvarsammaste
ämbets-memorial uppvisat, hurusom under den tid, sagda förordning varit
gällande, brotten tillväxt i både antal ocli grofhet samt de försvarslösa
blifvit allt flera, ehuru de hemfallit under den strängaste behandling,
hvars rättmätighet vore tvifvelaktig men hvars menliga följder voro i
ögonen fallande, utfärdade regeringen den 31 aug. 1819 en ny
förordning, som upphäfde den af år 1804 med dess tillägg af år 1805 och i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
