Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af fångpredikanter vid hvarje fästning och en del länshäkten som ock
för vaktbetjäning vid två länsfängelser. Och rikets ständer, samlade till
1823 års riksdag, svarade, att de insågo nödvändigheten af förflyttningen
och funno väsentligt och ändamålsenligt, att ett sällskap inrättades, som
åtoge sig uppsikten öfver fångars behandling i allmänhet; men de
undandrogo sig att anvisa de begärda medlen. Det funnes icke tillgång till
den erforderliga kostnaden. Dock bestämde de, att Tanto bränneri icke
före nästa riksdagen skulle få försäljas, då nämligen öfvervägas borde, om
icke det med mindre kostnad än lägenheten Barnängen skulle kunna för
det ifrågasatta ändamålet användas.
Det gör ett egendomligt intryck detta svar. Väl är det sant, att
man år 1823 i åtskilliga orter klagade öfver dyr tid, under hvilken,
såsom i bondeståndet yttrades, folket fått lefva af »ben och bark».
Men det är ock sant, att detta folk år efter år dränkte sitt land i
brännvin, att det vanskötte sin jord och försummade sin ladugårdsskötsel,
ständigt i strid för utvidgad rätt att till brännvin »förädla» sina skördar.
Vi erinra i detta afseende om de vid riksdagen 1810 fastställda nya
grunder för rätten att bränna brännvin, hvilken rätt därmed upplåtits
åt alla ägare eller brukare af hemman eller lägenheter å landet samt
ät alla husägare i stad eller af dessa bemyndigade hyresmän, det vill
säga, nära nog åt hvem som helst, mot en afgift af minst 8 sk.
förlägenhet och liemmansdel samt 2 riksdaler för helt hemman, under det
att ett sådant i stad skulle motsvaras af 12 mantalsskrifna personer.
Hvarje tillverkare ägde fri försäljningsrätt ned till V2 stop. De
taxerade pannornas antal hade år 1824 stigit till 169,703, år 1829 till
173,124 — det vill säga: en brännvinspanna på hvar 17:e person
af rikets hela befolkning. Sedermera sjönk väl sagda siffra; men genom
förbättrade redskap och metoder åstadkom man samtidigt en ökad
varumängd. Denna beräknades vid riksdagen 1828—30 af öfverstelöjtnanten,
sedermera landshöfdingen Montgomery å riddarhuset och af
stockholms-representanten Zethelius i borgarståndet till minst 60 millioner kannor
årligen; och enligt öfverste Hagelstams tjuguåtta år senare offentliggjorda
»Faktiska upplysningar» skulle sedan 1809 till sistsagda tid ett
penninge-värde af i medeltal 41,750,000 rdr årligen hafva i Sverige »förstörts
till brännvin». Således äfven det är, då rikets ständer, efter att hafva
på sedvanligt sätt vårdat sig om brännvinshandteringens bästa, svarade
landets regering, det tillgångar saknades för tillvaratagande af »det stora
och till mänsklighetens förbättring ledande ändamål», för hvars snara
behj ärt ande de kort förut så varmt uttalat sig.
Om sagda handterings inflytande på det allmänna sedliga tillståndet
i riket borde man dock icke kunnat vara okunnig. Redan i k.
cirkulär-brefvet den 4 dec. 1811 hade K. Maj:t anmanat sina befallningshafvande
att i samråd med biskoparne och konsistorierna öfverväga de särskilda
medel, som kunde leda till förekommande af fyllerilasten samt till
befrämjande af ordentlighet, måttlighet och nykterhet, hvarjämte han
förklarade sig af prästerskapet förvänta, att de såsom själasörjare ej
försummade att genom eget efterdöme, offentliga föreställningar, enskilda
råd, varningar och bestraffningar söka hos sina åhörare bibehålla
nykterhet och sedlighet samt därtill återföra dem, hvilka från dessa kristliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
