Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ställda emot det auburnska systemet och det filadelfiska i allmänhet
ansågs hafva lämnat lyckligare resultat, det vore betänkligt att binda sig
vid de af lagförslaget förordade bestämmelser. Och ändå bestämdare
uttalade sig i denna riktning Konungens högsta domstol. Erinrande
om de officiella vitsord, som intygade svårigheten om icke omöjligheten
att hindra meddelanden emellan samarbetande fångar, hvilka åtminstone
till* utseendet icke kunde blifva för hvarandra okända och därmed ock
bildade ett efter frigifningen farligt föreningsband, förklarade domstolen,
att om än auburnska systemet ägde ett relativt företräde framför det
vanliga gemensamhetsfängelset, måste det dock stå tillbaka för det
filadelfiska systemet med dess fullständigt genomförda afskiljande af livar
fånge, dag och natt, från alla de öfriga. Ensamheten, afbruten blott
genom fängelsetjänstemännens besök, har visat sig verksam att förmå
fången till själfbetraktelser, öppna sinnet för ångern samt göra
arbetsambeten till ett behof. Så kunde man hoppas, att lian, förbättrad
eller åtminstone icke försämrad och utan i fängelset förvärfvade farliga
bekantskaper, vid strafftidens slut kunde återvända till samhället för att
där genom det arbete, vid hvilket ban vant sig i cellen, eller genom
väl viljande människors bistånd skaffa sig »försörj ningsrnedel för ett
obemärkt lif». Detta system vore därför det, som högsta domstolen trodde
sig böra tillstyrka, med erinran därjämte, att det borde utsträckas äfven
till rannsakningsfångar och till dem, hvilka underginge fängelsestraff, så
att hvarje fånge från första stunden af sitt häktande förvarades
ensam.
Detta högsta domstolens utlåtande afgafs den 6 dec. 1839.
Fångvårdsstyrelsens egen ställning i frågan klargöres bäst genom
anförande af hvad den i sin den 30 dec. 1837 afgifna berättelse för
föregående året yttrar beträffande anledningarna till fångantalets årliga
tillväxt. Denna kunde ej ensamt tillskrifvas »en växande folkmängd, ett
ökadt sedefördärf och fyllerilasten. I samhällsförhållanden, förr lämpliga,
nu olämpliga, i strafflagarna och i fängelsernas beskaffenhet låge äfven
anledningar härtill.»
Ibland dessa vore beskaffenheten af länshäktena och andra
förvarings-fängelser icke den minst verkande. »Det är en», heter det, »icke blott
i Sverige utan jämväl i hela Europa erkänd sanning, att de flesta
personer, hvilka gjort sig genom en fortsatt kedja af förbrytelser bemärkta,
blifvit inom fängelserna utbildade till fulländade brottslingar. För att
förekomma sådant och med detsamma att samfundet icke öfverhopas af
personer, under deras fria tillstånd vådliga för den allmänna säkerheten
och, sedan straffets timme ändtligen slagit, en börda för staten, synes det
styrelsen, som vore en förbättring af läns- och större stadsfängelser
hög-ligen af nöden. — — Uppförda på en tid, då fångantalet var betydligen
mindre än för det närvarande och innan ännu upplysning och erfarenhet
hunnit reda begreppen om fängelsernas ändamål och rättvisans kraf,
samt dessutom beräknade blott för detta antal, består det merendels af
få och ofta föga rymliga rum eller hvalf, uti hvilka ej sällan ett större
antal personer inpackas, än utrymmet och afseendet på fångarnes hälsa
och moralitet medgifva. Där insättes den i brott grånade förbrytaren,
som hopat missgärning på missgärning och rymt ur det ena fängelset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
