Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
cell. De, som ådömts mer än sex ärs strafftid, borde behandlas efter
den anburnska metoden, »så vida icke erfarenheten framdeles skulle
gifva vid handen, hvilket åtminstone med några modifikationer vore
sannolikt, att enslig fångenskap utan våda äfven för dem kan användas».
»Det anburnska systemet», yttrar författaren med bestämdhet, »bör fr
anträdas, i samma mån erfarenheten medgifver ett mera utsträckt
användande af ensamheten.»
Kommer så beräkningen af det nödiga antalet storceller. Författaren
erinrar, att det nya systemet bör komma att verka betydlig minskning
i antalet återfall. Medeltalet återfall bland korrektionisterna å
Långholmen och i Malmö utgjorde åren 1835—39 ända till 44 %; antalet
återfall vid auburnska anstalter beräknades däremot till 6—9 % och vid
flladelfiska 4—5,5 %. Under förutsättning af likartad minskning här i
landet finner han det behöfliga antalet storceller utgöra 2,076.
Han tillbakavisar önskligheten af att i länshäktena emottaga länets
alla till straffarbete dömda förbrytare. Det skulle kräfva ett ökadt
antal celler i dessa häkten och därigenom ock stegrade kostnader äfven
med hänsyn till förvaltning och bevakning. »Ju mindre straf
anstalterna äro», påminner han, »desto högre blifva dessa utgifter för
hvarje fånge.» Han vill, att länshäktena skola förblifva blott länshäkten,
icke straffanstalter; endast för undvikande af längre fångtransporter
anser han sig böra föreslå, att länshäktena så utvidgades, att de kunde
inrymma »till ett år och därunder dömda förbrytare». Norr- och
Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands länshäkten borde af samma skäl
förses med ett antal mellan- och storceller, att en strafftid af ända till
fyra år där kunde aftjänas.
Trenne centrala straffanstalter med 3—400 celler i hvar borde
upprättas, en i Stockholm, en i Göteborg och en i Kristianstad. Deras
föreståndare borde »uteslutande ägna sig åt sitt lika ädla som
ansvarsfulla kall»; valet af dem vore af högsta vikt och förutsatte en grannlaga
urskillning, utan påverkning af andra syften än »målets uppfyllande».
Fångvaktmästarne borde vara pålitliga, allvarliga, äga någon
bildning och vara skickliga i liandaslöjder; äfven fångknektarne borde
»antagas med urskillning och följas med uppmärksamhet», ty såsom i mesta
beröring med fången ägde de därigenom »ett stort inflytande på dennes
belägenhet och sinnesstämning». Samtliga tjänstemän och betjäning borde
väl aflönas; därigenom kunde man hoppas erhålla en duglig och pålitlig
personal, hvilket en straffanstalt ovillkorligen behöfde.
Författaren öfvergår härefter till en framställning af sättet för
fån-garnes behandling — en framställning, nog djuptänkt, allvarlig och klar,
för att den någonsin skulle kunna mista sitt värde.
Den erinrar, att fången genom en sträng men rättvis hustukt måste
bibringas erfarenhet af att han undergår en välförtjänt bestraffning till
försoning af sina begångna förseelser; han måste känna hela tyngden af
lagarnas makt, som han föraktat och öfverträdt. Men hans moraliska och
fysiska hälsa måste dock därunder med deltagande vårdas, hans ånger ledas
till en nyttig förbättring, icke till förtviflan, hvarje tecken af återgång till
det goda mötas med välvilja och uppmuntran. Men noggrann skillnad måste
dock göras mellan ett kristligt deltagande för den fallnes möjliga upprät-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
