Sveriges fängelser och fångvård från äldre tider till våra dagar. Ett bidrag till svensk kulturhistoria / 407 (1895) Author: Sigfrid Wieselgren Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

VIII.

Den ställning, styrelsen »öfver rikets fängelser ock
arbetsinrättningar» intog med hänsyn till de egentliga fängelserna, var till en
början, såsom vi antydt, ganska sväfvande. Fästningsfängelserna stodo
under befäl af kommendanter, hvilka lydde under krigskollegium;
läns-fängelserna lydde under konungens befallningshafvande, och fängelset i
Karlskrona, vanligen benämndt »ankarsmedjan», stod så väl som
där-varande arbetskompanier under förvaltningen af sjöärendena. Styrelsens
verksamhet var således i själfva verket begränsad till
»arbetsinrättningarna», då det omtalade »öfverinseendet» öfver fängelserna föga mer
betydde än rätt att bese dem och att om dem erhålla de upplysningar,
som kunde synas behöfliga.

Man förstår knappast denna anordning utan att besinna, dels att
de försvarslösas antal vid denna tid var större än de för brott dömdas,
stundom, såsom styrelsen i sin berättelse för 1840—1841 upplyser,
ända till omkring 60 % emot 40 % dels ock att det icke var
fängelsernas utan korrektionsanstalternas upprättande och fullföljd, som var
hufvudmålet för 1825 års fortsättning af 1798 års reformarbete.

Men desto lättare må man ock inse, hurusom denna styrelsens
ställning måste blifva ohållbar, i samma stund den på dessa anstalter
grundade reformen visade sig misslyckad.

»Betraktade såsom förbättringsanstalter motsvara arbets- och
korrek-tionsinrättningarna lika litet som fästningsfängelserna deras syftemål; och
då någon därifrån utgår med allvarliga föresatser och ett stadgadt
uppsåt att genom ett bättre och rättsenligare förhållande återvinna
medmänniskors välvilja, måste sådant snarare tillskrifvas hans egen
förtjänst än de tillfällen därtill, som blifvit honom beredda.» Så lyder
den dom, styrelsen själf i sin årsberättelse till konungen för år 1837
öfver »korrektionshemliglietens» tillämpning i vårt land afkunnade.
Allmänhetens gick, såsom förut nämnts, i samma riktning men kläddes
vanligen i starkare ord. Det måste ju för styrelsen vara en ohållbar
ställning att finna sin verksamhet inskränkt till försök att leda ett
antal »förbättringsanstalter», af hvilka man själf kände sig ingenting
hafva att hoppas, under det att andra, mindre omfattande uppgifter,
hvilka kunde synas styrelsen möjliga att nå, genom begränsningen af
hennes befogenhet, äfven de, gjordes för henne oupphinneliga.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>