Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- VIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De orter inom landet, hvilka lämnade största tillskottet till
fängelse-befolkningen, voro, jämte hufvudstaden, Östergötlands, Kalmar, Blekinge,
Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län. Med smärre växlingar i fråga
om mer eller mindre framskjuten ställning bibehålla dessa län allt
fortfarande sina rangplatser i fångvårdens statistik.
* #
*
Vi hafva redan i det föregående omnämnt styrelsens år 1835 gjorda
hemställan om ökadt laga skydd för vaktbetjäningen vid
korrektions-anstalterna, vare sig därigenom att fångpersonalen blefve ställd under
krigsartiklarna eller på annat sätt. Det är samma grundtanke, som
uppbär den af friherre Anders Cederström vid 1840 års riksdag väckta
motion rörande strängare lagar vid landets korrektionsinrättningar, ehuru
den är här mera kärft eller hänsynslöst uttryckt. Hvarje fånge borde
vid rymningsförsök saklöst få skjutas eller nedhuggas, därest han ej vid
tillrop återvände eller stannade, samt, om han greps, beläggas med
svårare fängsel och afspisas med tjänlig extra judiciell bestraffning; förrymd
fånge, som, då han skulle häktas, gjorde motvärn, borde få ansvarslöst
nedhuggas eller skjutas; korrektionist eller fästningsfånge, som förgrepe
sig mot befäl eller bevakning, borde dömas efter krigsartiklarna och
straffet genast tillämpas; för ringare oordningar borde kommendant, i
samråd med därtill utsedda personer, få döma till prygel och i öfrigt
fångpersonalens brott icke få af annan domstol behandlas utan af därtill
utsedda personer inom fängelseanstalten afdömas och efter krigsartiklarna
bestraffas. Dessa förslag, hvilka ännu 20 år senare beträffande åtgärd
mot rymmande fånge vinna en viss genom k. br. den 23 april 1861
fastställd tillämpning, bevisa ingenting så mycket som den fruktan, i
hvilken de vilda fångmassorna förmått sätta sig ej blott hos allmänheten
utan äfven hos sin bevakning. Men just häruti ligger till icke ringa del
förklaringen af den depravation, som hos samma bevakning bemärkts
och öfverklagats. Det är nämligen en alltjämt bestyrkt erfarenhet, att
där en bevakningspersonal känner sig underlägsen och i följd häraf
fruktar fångpersonalen, där köper den sin säkerhet genom att på olika
vis tjäna densamma, utan att dock öppet göra något, hvarigenom detta
förhållande röjes. Egendomligt nog är att iakttaga, hurusom
fångvårdsstyrelsen af denna anledning drifves allt längre i sin uppfattning af
be-hofvet utaf stränga militära former inom fängelserna. Ty den stannar
ej vid åsikten om det lämpliga uti att fångpersonalen borde ställas
under krigslagarna eller att, såsom styrelsen senast den 29 nov. 1849
hemställde, strängare bestraffning borde ådömas fånge, som våldförde sig
å fängelsernas tjänstemän eller bevakning, än hvad lag om annan påföljd
för öfvervåld bestämde; upprörd af de i synnerhet i början af 1850-talet
öfverflödande erfarenheterna om vaktpersonalens opålitlighet, begär den
äfven att underbefäl och manskap vid inre bevakningen å straffängelserna
ej mindre å Varbergs, än ock å Karlstens, Nya Älfsborgs och
Landskrona fästningar samt å de utrymda fästningarna i Kristianstad och
Karlskrona måtte ställas under samma krigslagar och att forum måtte
bestämmas för upptagande af de emot eller utaf nämnda personal be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 14:44:17 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/wsfangelse/0464.html
