Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fängelserna i residensstäderna skulle äga tillsammans 1,733 celler, i
andra städer tillsammans 565 ocli på landsbygden 552, således inalles
2,850 celler för enrumsfångar, under det man beräknade utrymme
be-höfligt i gemensamhetsfängelser för 2,168 personer. Man beköfver, för
att förstå dessa beräkningar, åse memorialet vidfogade bilagor, af hvilka
en visar, hurusom fästningsfångarnes antal under åren 1835—1844
stigit från 1,163 till 1,902. Det må ju vara fullt ursäktligt, att man
då hvarken vågade tro på fallande siffror för fångantalet i riket eller
på utvecklingen af medlen för samfärdseln inom landet, hvarigenom
fång-skjutsbördan skulle i hög grad förlora sin dittills hafda betydelse; men
fullkomligt ofattligt är, att man vågade föreslå denna oerhörda mängd små
cellfängelser, utsållade öfver hela landet, utan att göra sig reda för
möjligheten af att bereda dessa 1000-tal af enrumsfångar någon
sysselsättning. Det ser ut, som om man trott allt vara gjordt med deras instängning.
Ehuru nu denna justitiestatsministerns plan lyckligtvis icke blef
utförd, gick man dock tillräckligt långt på samma väg för att snart
nog vinna erfarenheter af dess olägenheter. Det ena nya cellfängelset
reste sig efter det andra, icke blott rannsaknings- och kort tids
fängelsefångar infördes i dessas celler utan äfven ett växande antal straffångar;
direktörer och predikanter vitsordade ensamhetssystemets förträffliga
verkningar, och fångvårdsstyrelsen betonade dem hvarje år på nytt i sina
till konungen ingifna berättelser. Men det fanns dock ett moln ä taflan,
och det molnet växte: det talade om den inom ett enrumsfängelse
fruktansvärda faran af arbetslöshet. Man hade länge erfarit vådorna
häraf inom gemensamhetsfängelset; inom ensamhetsfängelset voro de i
sanning icke mindre utan fasthellre svårare, mera snabbt förödande.
Den inslagna vägen omöjliggjorde för fångvårdsstyrelsen att själf
omhändertaga arbetsanskaffandet för denna mängd af fängelser, för stora
för att anses små men för små för att anses stora. De i dem
sammanförda olika slagen af fångar förökade svårigheterna; somliga af
arbetskrafterna därinom funnos där blott för dagar, andra för veckor, ännu
andra för månader och slutligen somliga för år. Huru skulle här något
dem alla tillgodokommande arbete kunna anordnas? Och på hvad sätt
skulle man tillvägagå för att anskaffa sådant arbete, hvilket vore för
fången af uppfostrande, utvecklande och för framtiden betryggande
beskaffenhet, utan att på samma gång verka till men för de i den lilla
staden omkring fängelset bosatta skräddare, skomakare eller andra
kandt-verkare? Men ändock sådant att, enligt hvad riksens ständer upprepade
gånger betonat, genom ändamålsenlig användning af fangarnes
arbetskrafter statens ekonomiska intresse tillgodosåges?
Styrelsen stod tydligen här inför uppgifter, hvilka, alla tillsammans,
icke kunde tillvaratagas. Ståtens ekonomiska intresse måste
undanskjutas, ehuru det ändock i någon mån och indirekt rönte inflytande
af den väg, som valdes. Sedan under år 1856 straffångarnes antal i
cellfängelserna uppgått till 967 och ett val således måste ske, ingick
styrelsen till K. Maj:t med en framställning af den 6 juni s. å., däruti,
under antagande att det straffarbete, som enligt k. f. den 4 maj 1855
för tjufnadsbrott ådömdes för tid ej öfverstigande sex månader, skulle
verkställas i läns- eller kronohäkte, hvilka därmed förvandlades till straff-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
