Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Af de 166 bestraffningar, som under året ägt rum, finnas heller inga
för sagda fall särskildt uppgifna. För år 1848 namnes dock. att af 416
med stenhuggningsarbeten sysselsatta lifstidsfångar å Långholmen hvar
9:e blifvit bestraffad för öfverträdelse af tystnadsbudet. Men i 1849
års berättelse omtalas, att styrelsen från ocb med den 1 okt. s. å. låtit
straffångarne på viss tid i Malmö hållas till sträng tystnad; och torde
man häraf äga rätt att sluta, det förut omförmälda »fullkomliga tystnad»
icke varit alldeles fullkomlig.
År 1850 infördes tystnadsbudet äfven i kvinnofängelserna för fångar
å bestämd tid. I sagda fängelser blef under året ungefär hvar fjärde
fånge bestraffad; antagligen bidrogo förseelser mot förberörda bud icke
litet härtill. År 1851 blef i Malmö och å Långholmen ungefär hvar
tredje person bestraffad; och upplyser då styrelsen själf, att af de ålagda
bestraffningarna icke mindre än 186 i Malmö och 58 å Långholmen
ålagts endast för öfverträdelse af tystnadsbudet och andra mindre
förseelser. Samma förklaring meddelas 1854 beträffande det
anmärkningsvärda förhållandet, att bland fångarne å Norrmalm, till antalet 512,
förekommit icke mindre än 437 bestraffningar, däraf 177 för uraktlåten
tystnad. Men styrelsen söker mildra intrycket af detta fruktansvärda
siffertal genom att erinra, hurusom bestraffningarnas antal året förut
varit vida högre; det uppgick då till 716, hvilket ville säga detsamma
som att under sagda år hvarje fånge i fängelset bestraffats.
Om det gamla »naturam furca expellas, tamen recurret» någonsin
vunnit otvetydig belysning, torde det väl varit här. Man kunde
svårligen underlåta att öfverväga, huruvida det kunde vara klokt att såsom
förbrytelse proklamera utöfvandet af en naturgåfva, vid hvilkens bruk
de flesta voro så vana, att de ofta ofrivilligt eller utan att besinna det
kunde förbryta sig; och man fick ock erfara, att ju strängare man höll
förbudet vid makt, desto säkrare inledde man fångarne i frestelse att
genom tecken, miner eller andra utvägar, hvilka undandrogo sig
bevakningens kontroll, sätta sig i och vidmakthålla förbindelse med hvarandra.
Ännu en följd af år sökte man dock uppehålla förbudet, ehuru växlande
siffror visa svårigheten af att med tillbörlig jämnhet upprätthålla det;
ännu 1864 straffas ä kvinnofängelserna i Stockholm och Göteborg i
medeltal hvarannan fånge, och dessutom med minskning i kosten 234
personer för uraktlåten sträng tystnad; men i början af 1870-talet visa
nedgående siffror i bestraffningsstatistiken, att en annan tillämpning af
tystnadsbudet gjort sig gällande. Det anses sedan dess icke mera såsom
en allmän regel, hvars stränga efterrättelse utgör grundvillkoret för ett
iakttaget system; det har nedsatts till ett bland många andra moment i
den ordning, som bevakningen åligger bland fångpersonalen upprätthålla
och hvars uraktlåtande kan, därest icke gifven tillsägelse åtlydes, i olika
fåll såsom olydnad eller störande af ordning varda bestraffad.
Svårare brott än dessa kunde dock i fängelserna begås. Man kallade
dessa icke för intet »plantskolor för brott och laster». Det förekommer
oss egendomligt, att K. Maj:t ännu så sent som den 11 mars 1813
kunde finna nödvändigt att genom cirkulär till krigskollegium och sina
befallningshafvande anbefalla dem noggrant tillse, att häktade personer
och i synnerhet de, som tilltalats och dömts för förfalskningsbrott,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
