Sveriges fängelser och fångvård från äldre tider till våra dagar. Ett bidrag till svensk kulturhistoria / 462 (1895) Author: Sigfrid Wieselgren Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

IX.

I det föregående anmärktes, att den seger, enrumssystemet vid
riksdagen 1840—41 tillkämpade sig, icke var fullständig. Den var af
beskaffenhet att både kunna och böra fullföljas, sedan den då gällande
strafflagstiftningen blifvit ändrad och erfarenheterna inom landet
beträffande cellsystemets verkningar hunnit stadga sig.

Med ingången af år 1865 tillämpades i riket den under föregående
året utfärdade, på moderna grunder byggda strafflag, under förarbetena
hvarå mer än ett halft sekel hunnit gå till ända; däruti var
dödsstraffet för några få fall samt fängelse vid vatten och bröd såsom
för-vandlingsstraff bibehållna men kroppsstraffen i öfrigt ersatta med
frihetsstraff. Härmed hade man ock ökat möjligheten att på grund af
erfarenheter inom landet befästa sin uppfattning af cellsystemet och
gränserna för dess användning. Att dessa erfarenheter artat sig
tillfredsställande, intygades ju ock af 1873 års ofvan omförmälda författning,
enär i annat fall väl icke ifrågasatts att i enrumsfängelse behandla
äfven personer, hvilkas strafftid öfverstege två år. Men då för dessa
brott bestämts en celltid af högst tolf månader, således hälften kortare
än den tid, som på grund af 1857 års lag kunde i cell aftjänas, är
det svårt att i sagda författning se någon verklig fullföljd af
cellsystemet. Det var, såsom ofvan erinrats, heller icke någon sådan, som
därmed afsågs; det var en tillämpning i viss mån af det irländska
progressivsystemet man med sagda ordning ville bringa till stånd.

Men år 1880 hemställde riksdagen, på förslag af dåvarande
chefen för rikets fångvård, generaldirektören (t. F. Almguist, det K. Maj:t
täcktes taga i öfvervägande, om och under hvilka villkor tiden för
straffarbetes fullgörande i cell kunde utsträckas. Denna straffarts företräde
framför andra vore tydlig därutinnan, att blott genom afsondring från
andra fångar den dömdes försämring under strafftiden kunde
förekom-mas; och ehuru man vid tiden för strafflagens utarbetande hade
begränsat strafftid i cell till högst två år, hade anledningarna härtill
numera förlorat sin betydelse, enär dels cellbehandlingen, i stället för att,
såsom tidigare skett, alldeles isolera fången, numera afsåge blott att
al-skilja honom från dåliga inflytelser, dels ock cellantalet i riket fullt
motsvarade behofvet. Då nu erfarenheten visat, att fånge kunde utan
men till vare sig kropp eller själ undergå enrumsstraff för längre tid
än två år, därest besök af lärare eller andra lämpliga personer samt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>