Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. «Barndomsvänner»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
literärt otympligt, men värkar icke så, emedan det präktigt
faller in i stämningen. Det är sången och musiken, som
rädda Ben från att alldeles förgås, första gången när all
möjlighet att arbeta på studierna är förbi, och sedan, när
lifvet ändtligen tyckes ha fatt bukt med käckheten och
trotset.
Sigrid Walborgs utveckling kan ju tyckas något hastig:
det faller sig litet svårt att identifiera den förnuftiga,
praktiska afifarsdamen bakom sin pulpet med Bens
skolpojks-och studentideal. Men i och för sig behöfdes det ingalunda
någon särskild motivering för hennes anslutning till de
emanciperades sträfvanden, hvilken Neiglick fann så
förvånande. Hon hade redan vid brytningen med Ben visat att
hos henne fans något annat än ytliga erotiska känslor, och
mycket mera oväntade omslag från sysslolöst lif i familjen
till arbete i det allmänna har man bland unga finska
kvinnor den tiden bevittnat.- Icke häller är kyrkogårdsscenen
fullt så öfverraskande som Neiglick anser den vara — Sigrid,
sager han, har här plötsligt från en vattenlilja förvandlats
till en sensuell kvinna. Det kunde icke blifva för
Tavast-stjerna möjligt att precisera alla skiftningar i hennes
utveckling under förlofningen, och om än här en viss tvärhet i
öfvergången gör sig märkbar — scenen var ju skrifven
utan sammanhang med boken -— kan man dock med litet
fantasi finna känsloutbrottet på kyrkogården helt mänskligt.
Den otäcke Syberg är som motsats till Ben gifven
redan vid sin allra första presentation. Han kommer att
återupprepas i Tavaststjernas alstring — såsom den till
utseendet korrekte, beräknande, efter genomsnittsmeningen
danade moralisten, hvilken alltid har lätt att segra i kampen
mot den impulsiva stamningsmänniskan. Äfven sättet att
behandla en sådan typ kommer att upprepas: det är svart
i svart, utan skimmer af försonlighet — det är den hatade
banaliteten, tarfligheten, egoismen, som Tavaststjema fröjdas
åt att måla ut med farger, hvilka skulle anstå
äfventyrs-böckemas bofvar. Men icke desto mindre har också Syberg
någonting, som är hemtadt direkt ur värkligheten och som
man känner igen; den målmedvetna ynglingen, som öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
