Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Vistelse i Stockholm och Köpenhamn. — «En inföding». — «I förbindelser». — Statens pris. — «Affärer». — «Marin och genre». — «Dikter i väntan». — Dramatiska småsaker. — Fragment
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ning af färgerna, rakt motsatt den han förut iakttagit. Och
dessutom hände det ledsamma, att när han nu skulle
personifiera den europeiska frivoliteten, sä ansträngde han icke
sin fantasi mer, än att han gaf personifikationen,
häradshöf-ding Hård, några yttre drag, hvilka han på ett alldeles för
kännspakt sätt lånat af sin närmaste vän Neiglick. Ja, för
att visa Hårds osympatiska brist på patriotism, lät han
denne hånfullt säga saker om Finland, hvilka i fullaste
samstämmighet yttrats i korrespondens och i muntliga samtal
mellan honom själf och Neiglick, och lika ofta af den ene
som af den andre I Tavaststjema betänkte icke alls hvad
han härigenom desavouerade utan att egentligen vilja det —
ty själfva hans kosmopolitism förblef sig dock i grunden
lik; icke häller hade han klart för sig, i hvilken belysning
han stälde Neiglick. Hans afsikt var helt säkert blott att
nu ge Neiglick en liten oskyldig betalning för gammal ost —
både recensionen af »Barndomsvänner» och mera privata
uppsträckningar — samt för detta ändamål i allsköns
vänskaplighet göra sig lustig öfver några sidor hos kamraten,
hvilka han fann tåla kritik. Men dessa sidor uppgingo
naturligtvis i det hela, efter att för publiken hafva
förmedlat igenkännandet af modellen, och intet låg närmare till
hands än att man också identifierade resten. Detta hade så
litet varit Tavaststjernas mening, att han blef helt förvånad
när Neiglick kände sig illa berörd öfver den roll, han högst
oförmodadt kommit att spela i vännens produktion.
Det hämnade sig äfven konstnärligt, att Tavaststjema
så häftigt ville angripa hvad han för en kort tid sedan
själf trott på. Hans häradshöfding Hård blef en fragmentarisk
figur, som i obevakade ögonblick hade alldeles för goda
intentioner för att vara den gemene och cyniske egoist,
hvilken författaren med talrika försäkringar ville öfvertyga
läsaren om att han var. Och sträfvandet att fa Hård så
dålig som möjligt ledde åter till att hans vän »infödingens,
den med Hårds älskarinna, chantantsångerskan Hilma Ramst,
förmälde redaktören Vahlin, skulle för kontrastvärkans skull
göras så god som möjligt. Dessa omständigheter förtaga själfva
motsättningen mellan dem båda en väsentlig del af intres-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
