Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Vistelse i Stockholm och Köpenhamn. — «En inföding». — «I förbindelser». — Statens pris. — «Affärer». — «Marin och genre». — «Dikter i väntan». — Dramatiska småsaker. — Fragment
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den andra, passera förbi som ett drömdt buller, de förändra i
grunden ingenting, väcka ingen. Infödingen fortfar att vada i
sanden med tunga fötter, utan att veta hvart, och att stirra
med blacka, uttryckslösa ögon, utan att veta på hvad.
Visserligen håller författaren ibland rast för att berätta om de
underliga ting, som skola röra sig bakom denna skenbara
stillhet; men hans ord förklinga liksom skotten, de fastna icke.
Det som fastnar i minnet, är bilden af denna tröstlöst dufna
själ, som vadar i sanden». Neiglick hade kunnat tillägga
att en indolent finsk själ har så utomordentligt lätt att falla
i en sådan dufvenhet, och att en liten finsk småstad är
utomordentligt egnad att befordra en sådan utveckling, hvarför
skildringen var trogen nog. Med en träffande satir, bakom
hvilken kanhända skönjdes ett grand af personlig bitterhet,
visar Neiglick det tendensiösa i Tavaststjemas teckning af
Hård, det konstnärligt misslyckade i hans talrika
«demaske-ringar» af detta »fariseiska afskum» och det advokatoriska i
att påbörda Hård dåliga motiv, när de i själfva värket
tyckas hvarje läsare goda. Trots att Neiglick i denna
recension gaf ett relativt större rum åt berömmet än i essayn
öfver «Barndomsvänner», blef tonen dock på sina ställen
ganska skarp och gjorde att Tavaststjerna nu i sin tur kände
sig sårad. En misstämning uppstod mellan de båda
vännerna, hvilken först efter många förklaringar och en lång
korrespondens kunde utjämnas.
De som stodo sakerna fjärmare, faste sig icke så
mycket vid det tendensiösa i teckningen af hufvudpersonema,
utan ansågo att Tavaststjerna fördelat skuggor och dagrar
tämligen jämt samt räknade detta som en ytterligare
förtjänst till bokens många. Bland den stora publiken blef
«En inföding» dock aldrig rätt populär; man fann miljön
otreflig och några af situationerna altför krassa. På ett
drastiskt, om också föga spirituelt sätt uttrycktes detta i en kort
artikel i tidningen Finland (osignerad, men påtagligen af A.
Meurman), där anmälaren sade sig öfverhufvud icke kunna
förstå att en man kan fattas af kärlek till en flicka som
Hilma Ramst, hvarför han måste afstå från att bedöma
boken, nöjande sig med att lyfta på hatten och hurra med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
