Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Vistelse i Stockholm och Köpenhamn. — «En inföding». — «I förbindelser». — Statens pris. — «Affärer». — «Marin och genre». — «Dikter i väntan». — Dramatiska småsaker. — Fragment
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efter lifvet igenom, utan att ha funnit annat än fragment af
dem». I ett senare bref, skrifvet då stycket upphört att
regelbundet stå på repertoaren — det hade inalles upplefvat
ett tjugutal föreställningar — säger han: «Jo, mina i
Affärer» äro nu lyckligt och väl begrafna i den finska
allmänhetens goda medvetande. Därifrån stå de väl aldrig upp
igen, kan jag gissa. Här hemma har jag skördat erkänsla
i de mest olika former, från aktriskoketteri till åskor om
fosterlandsförräderi i den finskfinska S:t Michelstidningen
Suomi. Ens födelsestad måste ju taga en i upptuktelse . . .
Jag är mycket litet beroende af äran numera — nu vill jag
ha pengar. Men det (Sr jag inte». Efter att ytterligare ha
nämt Fredrikson som sitt framtidshopp och sagt att
Lindberg lofvat ge stycket i Göteborg, fortsätter Tavaststjema:
«Således ingenting roligt om min dramatiska framtid, om icke
det, att jag finner ett dylikt författarskap oändligt mycket
intressantare än romanskrifveriet. Desto värre egentligen,
emedan jag tydligen kommer att skrifva långt flera stycken
för teatern, så otacksamt och litet lönande det än är».
Pessimismen låter höra af sig igen. Visserligen har
den funnits i nästan alt hvad Tavaststjema under denna tid
skrifvit, men personligen har han dock tyckts vara vid godt
mod. Det är nog till en del yttre orsaker, som göra honom
nedstämd. I det ofvan citerade brefvet angående «I
förbindelser» fans en hänsyftning åt detta håll. Han hade
småningom börjat märka att de sangviniska förhoppningarna om
literaturen såsom medel till en sorgfri existens icke
uppfyl-des, och detta ingaf honom oro för framtiden. Han såg sig
till och med om efter någon mindre befattning, men utan
att lyckas. Den nervösa krisen på hösten 1889 kunde icke
häller undgå att lämna spår efter sig i hans sinnesstämning —
ehuru han på en frändes bekymrade fråga om hans
hälsotillstånd mycket lugnande svarar med att krisen endast gjort
honom godt, emedan den fast hans uppmärksamhet vid den
farliga nervspänningen och låtit honom se en tillgifvenhet
från många vänners sida, hvilken han «ej velat tro på af
princip och af ful vana». «Jag är ej sämre än hela min
samtid», tillägger han, — «den är ju sjuk hel och hållen». —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
