Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Vistelse i Stockholm och Köpenhamn. — «En inföding». — «I förbindelser». — Statens pris. — «Affärer». — «Marin och genre». — «Dikter i väntan». — Dramatiska småsaker. — Fragment
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fer, där skalden i »Helenas rof» låter sin fantasi, väckt
endast af en bild och ett blygt kvinligt grannskap, svinga bort
till en sådan lycka, själfskapad med egen kraftig hand och i
medvetande af att alt det offer som bragts och mottagits
ensamt skall kunna bygga upp ett kärlekslif utan fläck, kort
kanske, men gränslöst i sin sällhet:
Likväl ser jag dig lyft öfver mängdens vimmel,
högt på min egen arm emot hotande himmel,
Ah, du har glöd och lif, utan att solen ger dem,
ljusad i hvatje halfskrämd åtbörd jag ser dem;
— nere i hamnen fartygen vänta redan,
och öfver hafvet lyser oss Venus sedan!
Där är mitt Ilion bygdt, ensligt, i skydd för flärden
tankarnas djupa ström hittar dit nog från världen,
larmet tränger dit ej. Landsförvista tillsamman,
litande blott på hvarann, vårda vi eviga flamman.
Tio års helig fred få vi för dem, som stoja,
— sen må din faders folk ödelägga mitt Trojal
Gudarna så bestämt i sitt råd, det visa:
blott om två människobarn för hvarandras lisa
haft att uppoffra ära, stolthet och dyra band,
och när de gjort det helt, så att en vänfast hand
längre ej räckes dem för deras hjärtans brand;
först när de vågat alt hvad dem bundit och binder,
spirar kärleken upp mellan dem utan hinder.
Så gömma dessa dikter mycket af Tavaststjernas
innersta personlighet och många af de allra bästa uttryck för
densamma, som han någonsin gifvit i sin diktning. Gömma
säger jag med afsikt, ty han har tyvärr inom samma
pärmar låtit sig gå till rent dåliga, i tanken svaga, i formen
vårdslösa lyriska improvisationer — bevis både på hans ringa
konstnärliga ansvarskänsla och isynnerhet på hans trots mot
dem, som fordrade att han skulle rätta sig efter gängse
normer och lagar. Lyriken, såsom det mesta hos denne
oer-hördt impulsive känslo- och stämningsmänniska, kom som
den kom: oreflekteradt och spontant gick hans tanke i
lyriska former, stundom i hela, stundom i bristfälliga, men mest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
