Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Resa till Köpenhamn och Sverge. — Svenska Literatursällskapets pris. — Giftermål. — «Hårda tider». — «Fyra dramatiska småstycken». — Vistelse i hemlandet. — «Unga år». — «Uramo torp». — Tavaststjerna presenteras i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efter, emedan de äro en stor mans, som jag hällre beundrar än
efterhärmar. Mina tvä åklagare ha omedvetet låtit sin pietet för
nationens utståndna lidanden förblinda sin literära pietet. De äro
föga liberala mot författareindividualiteten och dess sätt att välja
sina ämnen och synpunkter efter förmåga. Bakom deras
ogillande ord hör jag den gamla penalismens dunkande med
kno-garna i bordet och dess drastiska, stora vishetsregel: skrif som
Runeberg, gossar, så skrifver ni bra!
Jag har, som häraf synes, icke anat hvilken ömtålig sträng
i vårt nationalmedvetande jag berört, annars hade jag kanske
saknat mod att ställvis se på företeelserna med en för detta
gardeslöjtnants och förmögen godsägares smått frivola blickar.
Jag vill häller alls icke påstå att detta skildringssätt är sympatiskt,
än mindre är det smickrande. Genom att införa herrskapet v.
Blume i berättelsen har jag trott mig åstadkomma en
förmildrande motvikt till kapten Thoreld, och genom dem tillsammans
vågar jag hoppas att jag nått en icke alldeles falsk bild af de
burgna klassernas lif under folkets nödår. Jag kan ju till och
med erkänna att det är detta vårt ömtåliga medvetande om att
vi i hungersåren bestått vårt största hjälteprof, som kommit mig
att reagera mot det falska däri, och i min bok visa huru liten
nöd det egentligen gick på de bildade klasserna. Ty dessa ha
under tidernas lopp tämligen oberättigadt begynt tillämpa på sig
själfva Runebergs rent folkliga Paavomyt.
Ännu en gång: detta är bokens enda själfständiga förtjänst,
som emellertid tyckes vara skarp nog att sticka ut ögonen pä
mina vedersakare, efter de alldeles blindt förklara det för dess
genomgående fel.
Romanens händelser har jag ur värkligheten, som passerade
under nödåren. Minnet af dem står ännu så lefvande för min
fantasi, att jag bygt mina skildringar så godt som uteslutande pä
egna hågkomster, hvilka naturligtvis äro hvarken historiskt eller
meteorologiskt noggranna. Ett stort fel är jag villig att erkänna.
Jag har tadlat regeringen utan att draga fram förmildrande fakta,
såsom att en sädesimport värkligen genom en enskild
styrelsemedlems själfrådiga energi egt rum — för sent! Men månne
detta enstaka faktum vara särdeles karaktäriserande för styrelsen
i gemen? Mitt »lättsinnen reducerar sig till att jag skrifvit min
bok med långt mindre anspråk och detaljstudier, än ämnet
kunnat gifva vid handen. Kanske att tonen och färgen öfver det
hela — det vill säga det konstnärliga i boken — likafullt har ett
större berättigande än hvad den historiska kritiken i sin
vetenskaplighet anser nödigt att fatta. Härmed vill jag icke försvara
min bok, blott påvisa att mina åklagare föredragit lagkarlens värf
framför smakdomarens Ungt svårare. — — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>