- Project Runeberg -  Karl August Tavaststjerna. En lefnadsteckning /
204

(1900) [MARC] Author: Werner Söderhjelm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och rörande och alldeles tillräckligt tydligt för att strö ett
välgörande skimmer af ljus, uppoffrande människovänlighet,
af blid, själfförgäten kvinnlighet i alt det hårda och råa, som
man i så rikt mått under berättelsens gång iår bevittna.
Det synes mig ganska förklarligt att Tavaststjerna icke utfört
denna teckning i skarpa linjer; det var minnet af hans mor,
som inspirerade honom den, och såsom detta vemodigt
upplyftande minne framstod för honom genom de många
skymmande år, som lågo emellan, så återgaf han det i fru von
Blumes gestalt, med känslig säkerhet träffande själfva
karaktärens innehåll, men mindre mån om att fixera några
ytterlinjer, hvilka kanske inkräktat på den i hågkomsten
bevarade bildens i all dess obestämdhet kära drag. Det är enkla
och vackra ord, utan spår af sentimentalitet och fraser, i
hvilka han tolkar hennes eftermäle: «Med sin mans hand
i sin slocknade hon bort utan ett ord af klagan, utan en min
af sorg. Men bland gårdsfolket fans mer än en, som grät,
när budet om hennes stilla död nådde ut bland dem. Det
slog dem alla att här hade den flärdfriaste människa skattat
sitt lif för de fattigas väl. Hon var ett offer för sin egen
energiska öfvertygelse om hjälpsamhetens välsignelse och den
uppskrämda egoismens lumpna litenhet. Hon hade aldrig
känt hvad det ville säga att tvifla». Är där icke altsagdt,
som behöfver sägas för att visa den starka viljans och den
tysta energins mäktiga, om också med egen uppoffring
slutande roll i det stora omgifvande sorgespelet? . . . Mera skäl
finnes det att förebrå författaren ett bristande utförande af
Louise von Blume, ty isynnerhet i slutet, där hennes
förhållande till kaptenen träder i förgrunden, saknar man hos henne
en bestämdare hållning. Äfven häradshöfding von Blume
hade vunnit på att fastare utmäjslas, medan Tavaststjerna
däremot hos några bipersoner, så flyktig och ovärksam deras
del i handlingen än är, i några drag lyckats gifva typen på
ett förträffligt sätt.

Hvad denna romans byggnad beträffar, så ligger det
för öppen dag, att den riktiga jämvikten i proportionerna
saknas. Det beror naturligtvis främst på Tavaststjemas
oförmåga att sammanhålla en större konception; men här kommer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 14:05:46 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/wskat/0225.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free