Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Resa till Köpenhamn och Sverge. — Svenska Literatursällskapets pris. — Giftermål. — «Hårda tider». — «Fyra dramatiska småstycken». — Vistelse i hemlandet. — «Unga år». — «Uramo torp». — Tavaststjerna presenteras i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och Kalle Pihls lumplass såsom staffage; skildringen af
sommardagen i början af andra kapitlet; midsommaren påHerrö;
mordscenen i Uramo torp, hållen i en dramatiskt spännande,
koncentrerad stil, som värkar utomordentligt liffull. Men
först och sist de två så ofta citerade skildringarna af frosten.
Det io:de kapitlet, morgonens drottnings förd öfver Finland
i frostdagens tidiga gryning, är väl det populäraste; för min
del ställer jag framför denna allegori, där behandlingssättet
i grunden — såsom i liknande saker i »Barndomsvänner»
— är främmande för Tavaststjerna och lånadt af andra
(möjligen direkt af Kielland) två enkla, utomordentligt
natursanna och därför gripande ställen i det föregående kapitlet:
återkomsten från utfärden, när dimman lagt sig tät öfver alt,
samt kapten Thorelds hemfärd om natten. I dessa
skildringar ligger ett lugnt patos, som värkar bättre än de
grannaste ord, och där har nåtts en åskådlighet, som icke kan
öfverträffas. Såsom hörande till det anmärkningsvärdaste
i Tavaststjemas alstring på prosa, hafva dessa sidor sin
plats här:
När man steg i land nära Kotkais, visade häradshöfdingens
termometer bara tre grader värme, och dimman stod så tät öfver
ån, att man ansåg sig i hög tid ha slutat roddfarden. Man hade
med möda funnit på landningsstället och drog nu ekstockarna
upp på lerstranden. Innan de kommo fram till gården, kunde
de från en liten höjd öfverblicka dimhafvet, som sträckte sig
halfmilslångt öfver ådalen och träsket, medan månen gjorde det
hvitt som snö i kontrast mot åsarnas mörka barrskog.
På vägen genom rågåkern bröto häradshöfdingen och
kaptenen ett dussin halfgröna halmstrån; växtsaften sipprade ännu ur
dem, men på de vida fälten lutade sig axen tillsammans liksom
för att hålla stånd mot den hotande nattkylan. Kornknarren
skorrade, än långt inne i rägen, än alldeles tätt bredvid, och
tystnade sedan plötsligt vid de annalkande stegen. Men dimman
från ån och från träskmarken växte minut för minut, spöklik och
hämsk i det hvita månskenet, och tog Kotkais stora sädesfält alt
säkrare i sin kalla omfamning. Icke en fläkt kom den att bäfva.
Ljudlöst flöt den fram i dälderna och nivellerade markerna, sä
att slutligen endast kvarnbacken med talldungarna, den stora
väderkvarnen och mjölnarens röda stuga, stod som en ö ur
det orörliga hafvet. Ett stycke ifrån läg en annan större ö: —
Kotkais herrgård med trädgård och hela komplexen hus, mörk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
