- Project Runeberg -  Karl August Tavaststjerna. En lefnadsteckning /
208

(1900) [MARC] Author: Werner Söderhjelm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och dyster i det vindstilla hvita. Öfver mängden af tak höjde
magasinstaket sin höga väderflöjelstång med flöjeln orörlig och
hotfull pekande rakt ifrän norr. Längre bort drunknade
markerna mer och mer, och endast de höga vindarne på brunnarna
vid torpen stodo upp som utropstecken här och hvar. En
fjär-dingsväg ifrån späjade den stora byn från sin höga backe trygg
ut öfver dimmornas döda haf, som lade sina spökvågor till ro
först emot åsarnas fjärran branter.

Kapten Thoreld hade tändt en cigarr och rullade elastiskt
fram längs den goda landsvägen. Uppe på åsarna rådde
högsommarnatt med tallmons bevarade värme, i dalarna låg dimman
öfveralt, råkall och hvit. Kaptenen svepte frysaride sin kappa
om sig, när de åkte in i den och sade hvarje gång till kusken:

— Ligger det inte redan rimfrost i gräset?

— Nej, svarade han, — inte ännu.

Men när det närmade sig soluppgång och de hade endast
en half mil kvar till Herrö, sänkte sig vägen hastigt från mon
ner i den stora dalgången, där ån gick fram mellan ängar och
kärr. De hade åkt öfver en half mil längs idel högländ tallmo,
därför blef kontrasten vid öfvergången till frostdimman än skarpare.

— Nu fryser det visst, sade kusken, utan att kaptenen
frågade honom.

När de kommo fram till bron, som ledde öfver ån, låg
ängen till höger snöhvit af rimfrost under dimman. Kaptenen
steg ur, drog af sig handskarna, kände på gräset vid vägkanten
för att öfvertyga sig att ögonen icke bedragit honom, och fick
handen full af styfva grässtrån med glittrande iskristaller.

— Nu är nödåret färdigt, sade kusken konstaterande, när
kaptenen satte sig upp igen.

— Det är väl inte frost öfveralt häller, sade kaptenen och
såg i detsamma att brons ledstång var alldeles hvit. Genom
dimman höjde sig solen långsamt, blek som om äfven den varit
frostbiten, och beredde sig att fullborda förstörelsevärket med
sina heta rötmånadsstrålar. När de åkte uppför backen på andra
sidan dalgången, sågo de den redan börja sin strid med
dimmorna, underhjälpt af en liten kry morgonkåre, som sopade alt
djupare tag i den hvita ullen. Här blottade den en åkerteg, där
en ängslapp, och under täckeisen låg marken glittrande hvit i
morgonsolen.

Nära gården passerade de ett torp. Vid grinden stod
torparen barhufvad, i bara byxorna och skjortan, med en knippe
rågstånd i handen, hvilka han hemtat i åkern tätt vid landsvägen.
Kaptenen lät giggen stanna.

— Nå, huru är det? frågade han smått darrande på rösten.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 14:05:46 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/wskat/0229.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free