- Project Runeberg -  Karl August Tavaststjerna. En lefnadsteckning /
243

(1900) [MARC] Author: Werner Söderhjelm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

metall, ni plattas ut och fördärfvas, medan de andra ännu
kunna göra sin tjänst länge, emedan de äro af hårdare och
simplare beskaffenhet. Och när ni sedan kastas bort som
obrukbar och utnyttjad, då börja edra värkliga lidanden. Då
vrides tömekransen fastare kring er panna, så den stinger er
och ni svettas blod. Men ni skall också stå bi med det, tro
mig. Då ni inte har de ondas styrka att vara ond, skall ni
utan ett ord af klagan finna er lefnad förspild och gå bort
från en värld, som krossar er mekaniskt under sina fötter,
sedan ni ej längre är duglig för dess matnyttiga arbete. Ty
ni är god — en af de stackars föraktade goda. Samtidens
parias under det ondas herravälde». När Klercken känner
att alla hennes ord gifva «ett högt, skärande och skriande
eko inom honom», så är det skaldens eget hjärta, som
skälfver af blödande ångest öfver alt hvad det blottat.

Men ännu finnes där kvar en vrå för den veka lyriken.
Många gånger far hans minne tillbaka till barndomstidens
lycka. Han igenkänner i ett alplandskap en bild från en
porslinstallrik i hans barndomshem och minnes hvilka
drömmar och hvilken luftig poesi, som knöt sig vid alla sådana
intryck, större och finare än alla värklighetens skönheter
tillsammans. När han känner sig bäst till mods och är intagen
af det nya och friska, som genomströmmar honom, har han
en förnimmelse såsom en vacker söndagsmorgon
fordomdags i skoltiden, då han hade lof för hela dagen. — Ansikte
mot ansikte med hemlandets natur vaknar också i honom
natursvärmaren, och den skära röda strimman, som
morgongryningen målar på Ålands haf, böljar in i hans själ med
försonlighet och förhoppningar.

Och så till sist i slutet den gamle ironikem: icke, såsom
man framhållit, röjande sig i hela episoden med hans
sjuk-domsfantasier, utan i det enda, men desto kraftigare och
mera skärande draget, när han låter alt vara bra igen med
löftet om brefväxlingens upphörande, fastän både han och
läsaren så väl veta att just därigenom alt är förstördt.

Jag har ofvan sagt att «I förbund med döden» icke bör
mätas med den vanliga konstnärliga kritikens mått. Det
dunkla i fru d’Ottanges person, den ringa motvikt som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 14:05:46 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/wskat/0264.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free