Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Schweiz, Italien, Berlin. — «Korta bref från en lång bröllopsresa». — «I förbund med döden». — «Heder och ära». — Sverge. — «Kapten Tärnberg». — «Kvinnoregemente». — «Finska vikens hemlighet». — Återkomst till Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En regntung och stormig septembermorgon 1895 styrde
Tavaststjerna samma kutter, med hvilken han seglat
som-marn igenom, ut från Furusund med kurs åt öster och
destination på Hangö. En åländsk lots var hans enda sällskap
ombord. Det blåste en hård nordväst, regnet silade ned
och sjögången dref ständigt vågorna öfver däcket, men på
sju timmar var färden öfver Ålands haf gjord. Efter en kort
hvila i Degerby sökte sig Tavaststjerna, förlitande på sin
nästan otroliga sjömanslycka och mot alla varningar, i
kvälls-mörkret fram genom en farlig skärgård af hundratals små
holmar till ett fiskeläge, där han visste att en ungdomsvän
från Helsingfors för tillfallet bodde. När han utan äfventyr
landat, fick han pojkhumöret på sig, sände upp lotsen med
sitt visitkort och lät fråga «om doktorn tog emot så här
sent på kvällen». Doktorn svarade på samma sätt med att
låta «be herr Tavaststjerna vara vänlig och stiga upp». När
följande morgon färden vid ljusan dag fortsattes, klarerades
farleden icke bättre, än att båten tog töm på samma ställen,
där den gått flott i stickmörkret. Utan vidare äfventyr
passerades Östersjön, och under full nordväststorm nåddes Hangö.
Det var någonting för Tavaststjerna, denna förd i
höststorm och mörker, och ur den skizz, «Pettersson», i hvilken
han i en följetong (sedermera intagen i «Efter kvällsbrisen»)
förhärligade sin raske båtkamrat, talar godt och hurtigt
sjö-manslynne, som känner sig i sitt rätta element. Men när
vind och kurs ett ögonblick upphörde att spänna de yttre
sinnena, när tanken fick en stunds ro att vända tillbaka till
det som lämnats eller spana efter det som låg framför
stäfven bortom hafvets svallande yta, sjönk spänstigheten till
intet och mörkret, som höljde den vida horisonten, flöt
samman med bitterhetens dystra töcken djupast inne i själen.
Och så föddes under denna hemfärd de gripande strofer, med
hvilka Tavaststjerna inledde sin nästa samling lyriska dikter:
Hemåt i höstregn, hemåt i natten,
hem öfver svarta, svallande vatten,
hemåt mot vinden, hemåt mot strömmen
styr jag min farkost, men såsom i drömmen,
vägorna väcka mig icke ur den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
