Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Hangö. — Björneborg. — «En patriot utan fosterland». — «Dikter». — Längmanska priset. — «Laureatus»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lifvet visar sig för mig i en helt annan älskvärd och fin
dager, som kommer dolda källor inom mig att jubla och
framtiden att le . . . Naturligtvis är detta bara personlig lyrik
hos mig, men hvarför skall jag ej vara envis med att skaffa
mig sådana ljusa ögonblick i ett lif, som annars förflyter i
karga och njugga små pliktuppfyllelser, hvilka ej gifva mig
något annat än det dagliga brödet. Ty en större
tillfredsställelse af samvete och personlighet ger det mig tyvärr
icke».
Tidningsmannavärksamheten intresserade honom
naturligtvis föga. Han gjorde dock sitt bästa och skref
isynnerhet under det senare året en hel del artiklar i rent
politiska och lokala frägor. I de förra stälde han sig på den
ståndpunkt, som hans tidnings traditionella hållning påbjöd,
och detta blef honom så mycket lättare, som motståndaren,
ortens finsktsinnade blad, ofantligt mycket blottstälde sig
genom ett brutalt och hänsynslöst uppträdande. Det var
detta, som mest tyckes hafva förargat Tavaststjerna; i hvarje
polemik återkomma beskyllningarna för bristande
gentle-manna ton, för afsiktlig misstolkning m. m., och gång pä
gång förfäktar han äfven utom den direkta polemiken
nödvändigheten af att i språkstriden antaga en ton, som höfves
bildade människor. Med större intresse än han skref artiklar
öfver landtdagsmanna- och borgmästareval förfäktade han
det svenska partiets sak, då det gälde frågor om
folkupplysningen, och den svenskspråkiga arbetarföreningen i staden
tyckes särskildt legat honom om hjärtat. I några kåserande
understreck, där han äfvenledes behandlade dylika frågor,
återfinner man tendenser som vi känna från hans tidigare
föredrag och som bland annat gå i den riktning, att det är
ungefär likgiltigt, om man stammar från svensk eller finsk
släkt, blott man förmår göra sig förstådd och kan göra sitt
arbete fruktbringande för fosterlandet. Sålunda säger han
en gång:
«Man kan ju knappast tänka sig någonting mera pedantiskt
och mera hopplöst onyttigt, än detta käbblande om hvem som
lagt hörnstenen i Anderssons gärd vid Nikolaigatan och hvem som
lagt den i Haikarinens gård vid Esplanaden, om han hette Ruo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
