Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Hangö. — Björneborg. — «En patriot utan fosterland». — «Dikter». — Längmanska priset. — «Laureatus»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gällande. Visserligen anmärkte redan Georg Brändes i en
anmälan i Politiken — i hvilken klandras bokens ringa
allmänmänsklighet — att hela skildringen i grunden är
symbolisk och att hvad som egentligen låg Tavaststjerna på
hjärtat var den ställning, som i våra dagar en finne intager,
hvilken icke kan ställa sig i ledet bland de i språkstriden
kämpande; dock hade Tavaststjerna icke utfört denna tanke,
och boken kan såsom handlande om en förgången tid blott
genom en mödosam transposition bringas till att röra sig
om det, som tydligt nog egentligen uppfylt författarens
sinne. Jag skulle icke vilja gå så långt som Brändes i
afseende å det, som Tavaststjerna vill hafva fram i sin bok:
det var nog så, att han i grunden tänkt sig en bild af de
egendomliga förhållandena under grefve Bergs tid, af
brytningen mellan det inhemska och det österländska,
koncentrerad i en personlighet, för hvilken han tyckte sig med en
sällsynt författarelycka hafva funnit en ypperlig modell. Men
skildringen gled så måningom, såsom han själf i ett nyss
citeradt bref säger, in på området af hans egna tankar om
förhållandena i hemlandet — en osökt anledning att
reflektera öfver dem fann han i det inledande samtalet med von
Steven. Men icke blott det; under skildringens lopp antog
denna hufvudperson alt flere och flere drag af författaren
själf, i hans tankar tränga sig alt flere och flere reflexioner,
som äro författarens egna, och särskildt under vistelsen i
Stockholm tyckes han mig, oberoende af de yttre
händelserna, till hela sin inre människa så sammanfalla med den
subjektiva diktarpersonlighet, som bland annat skrifvit «1
förbund med döden», att man trygt kan identifiera honom
med författaren själf. Under dessa förhållanden, och då denna
bok kanske tidigast af Tavaststjemas arbeten blir glömd, är
det skäl att taga vara på de mången gång vackra och till
och med relativt djupsinniga reflexioner, hvilka kunna anses
belysa hans tankegång och personliga uppfattning, ty såsom
redan antydt värka dessa nu som det värdefullaste i boken
— välförstående med undantag af den makalösa skildringen
af promenaden från Neapel till Castellamare, som till och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
