Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Hangö. — Björneborg. — «En patriot utan fosterland». — «Dikter». — Längmanska priset. — «Laureatus»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«En sädan själfbedragare var jag, att detta fullkomligt
imaginära medvetande höll mig uppe och lät mig uppträda
med nödigt själfmedvetande. Sädan jag var i svagare
stunder, skulle äfven mina vänner ha ansett mig förlorad. — En
människas fantasi och förmåga att bedraga sig själf är i det
hela hennes bästa goda. Den gör narraktig och sublim på
samma gång, den är en konung och själfhärskare i själens
värld, den belönar och straffar rättvisare och grymmare än
någon värklig herskare. Den bygger upp en hel värld, i
hvilken enslingen, grubblaren och den olycklige finner alt
det goda, hvilket den värkliga världen vägrar honom. Utan
min bedragande fantasi eller min själfbesvärjelsemakt hade
jag aldrig öfverlefvat denna period i mitt lif. Under mina
svåraste stunder af nedslagenhet och insikt om mitt
tröstlösa läge, när jag ej hade långt kvar till att gripa efter
pistolen öfver min säng, kom inbillningen med lagerkransar
till martyren och lofvade honom seger och upprättelse för
alt hvad han lidit. Mitt inbillade martyrskap var någonting,
som jag i nyktrare stunder log högt åt, men samtidigt måste
jag erkänna och beundra dess makt att uppehålla mig och
förespegla mig hopp. Hvarför skulle jag då le i sär hela
min starka, bärande dröm?»
Men detta lif i inbillningen kan blifva värre än en
sjukdom och på samma gång luttra starkare än den:
«Ett själens lidande är väl lika värkligt som kroppens.
Inbillningen är värre än pesten, heter det. Jag har aldrig
haft pest, men jag har lidit af mina inbillningar djupare och
mer intensivt, än någonsin af kroppslig sjukdom, och detta
lidande har lyckligtvis ej tryckt mig ned till marken för
alltid, utan varit en hälsosam luttringsprocess och uppfostran
för min ärfda, oberäkneliga, hårdnackade och dock både
veka och känsliga natur, hvilken jag hittills haft så föga i
min makt att tygla».
Helt säkert återfinner man i följande ord Tavaststjemas
egen stämning, när han från kontinenten kom till Sverge
säsom till sitt hem:
»Stolta, vackra, glada Stockholm, du som ger middagar
och fester som ingen annan, du som diskuterar religion och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
