Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Hangö. — Björneborg. — «En patriot utan fosterland». — «Dikter». — Längmanska priset. — «Laureatus»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid skaldens fötter, och dylikt, ej häller att den ansåg sig
kunna framkasta att Tavaststjerna betraktade sitt förhållande
till fosterlandet i en alldeles för subjektiv dager —
isynnerhet som alt detta dock gjordes med största hofsamhet och
medkänsla.
Det är intressant att med dessa 1896 års dikter i
handen tänka tillbaka på de föregående diktsamlingarna,
särskildt »Dikter i väntan». Man konstaterar öfveralt tankarnas
klarhet, och man frapperas af formens djupa mognad och
språkets sköna afrundning. Det har sina vackraste tonfall
kvar från fordom, men de äro helare i klangen, fastare i
rytmen, rikare i färgen; sällan möter man mera dessa kärfva
vårdslösheter, som häjdade versen i dess gång och örat i
dess njutning. Öfveralt mera värklig konst, mera smak och
större fömämitet. Det blir i framtiden en uppgift för sig
att studera utvecklingen af Tavaststjernas verskonst; ett
sådant studium skall bland annat visa hvilka framsteg han i
detta dikthäfte gjort med hänsyn till förmågan att finna icke
blott de för innehållet bästa rytmerna, utan också att låta
språkets melodi böja sig] efter stämningarna. Må den som
förstår att lyssna, taga t. ex. dikten «Det ringer till
begraf-ning», och han skall höra ut ur den, med hvilken makalös
urskillning hvart ord, jag ville säga hvart vokalljud, är satt
pä sin rätta plats.
De lyriska stoffen äro färre än i «Dikter i väntan»,
men dock växlande nog. Naturstämningarna hafva fått ett
tillskott både från södern och från norden (den utmärkt
vackra «Natt vid Tennforsen» med sin ljusa, lätta diktion är
ett underbart prof på Tavaststjernas förmåga att afpassa
ordens färger efter naturstämningen). Jag kan icke välja
mig för tanken på Snoilsky, då jag läser dikten »Elvezia»,
medan åter en dikt som «Vesper» med sin öfverlägsna
metriska behandling och sitt målande språk är fullständigt
originell. Erotiken är sällan obetingadt glad, men det lilla,
veka missmodet i några af tredje afdelningens dikter ger
den en viss sympatisk nyhet. Dikten »Andra tider»
innebar en hyllning åt folkbildningsarbetet, klarare än de
demokratiska ansatserna i »Dikter i väntan», och «Sjöjungfrun på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
