- Project Runeberg -  Karl August Tavaststjerna. En lefnadsteckning /
283

(1900) [MARC] Author: Werner Söderhjelm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Vano>, transskriptionen af en folksägen, öfverraskar som i
sin art alldeles ensam i Tavaststjemas lyrik.

Men diktsamlingen far icke sin karaktäristik af dessa
stycken, utan af dem, som — till största delen upptagande
första afdelningen, «Friseglarens sånger» — ge oss det
intensivaste intrycket af skaldens personlighet. Dessa dikter aro
fylda dels af trots, dels af resignation. Trotset är bittrare,
men också stoltare än förr — och vid sidan af dikter, i
hvilket uttrycket för det sjukliga aggets styrka blott har värde
såsom sådant, finnes andra, såsom »Viking», där fruktan
för den profana hopens beröring tar en noblare form och
subjektivismen ur det hänsynslösa missmodets harm lyfter
sig till en högre krets. Men sitt högsta och värdigaste
poetiska uttryck far denna pessimism, när den skakar ifrån sig
stynget af de yttre inflytelserna och blir en stilla
undergifven-het under det svåra ödet. Då förvandlas friseglarens hän
och bitterhet i tyst och djupt vemod; de upprörda vågorna,
mot hvilka han kämpat, lägga sig, och sakta glider hans
farkost öfver fjärden, «den stora och den öde», mot synrandens
mörker. Ensamhetskänslan är så vid och tröstlös, som den
blott kan vara hos hafvets enslige färdeman; lifvets
stränder vika undan för blicken, och kallar den tyste seglaren
ännu på sin älskade, så är det blott för att med de
bäf-vande sorgerna i ekan föra henne öfver till skuggornas ö,
där de båda skola blandas si stjärnornas skimmer på
glömskans sjö» och «fördunsta när morgonen randas». Sä
förandligas den djupa missmodsstämningen under detta nya
och sista »förbund med döden», så blir den lugn och
harmonisk och ikläder sig så härliga och hela former som i
dikterna »Hemåt i höstregn», «Det ringer till begrafning»,
»Det blir så tyst omkring mig», »Och fins det en tanke,
som dröjer hos mig» samt »Skuggornas ö» — där dock
tyvärr den allra sista raden är rytmiskt och språkligt dålig.
Ehuru jag i rent poetiskt afseende ställer »Det ringer till
begrafning» högst bland dessa, har väl dock skalden i »Det
blir så tyst omkring mig» gifvit det innerligaste och tillika
det fattligaste uttrycket för hvad han nu i ensamma stunder
känner. Detta, jämte diktens rytmiska skönhet, har gjort

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 14:05:46 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/wskat/0304.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free