Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Hangö. — Björneborg. — «En patriot utan fosterland». — «Dikter». — Längmanska priset. — «Laureatus»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hos Tavaststjerna lättare än hos någon, men såsom yttersta
grund till ett öde, hvars tragik skall lyftas af olyckans storhet,
är motivet så innerligt prosaiskt. Emellertid böjer sig
Laureatus under alt hvad hans erfarenheter, hans syner och
föreställningar hopa af elände öfver honom, och blir fatalist *).
Detta leder honom till att för sitt materiella lifs
vidkommande »taga nyttans sele på sig», och — «prässad till
flundra» — för det andliga lifvet söka tröst i religionen.
Omvändelsen är alldeles ytlig och banal: den »store fatalisten»
kommer ändtligt «på det klara med att han var värkligt
kristen» — någon annan motivering ges där icke. Episoden
saknar, såvidt jag vet, all motsvarighet i Tavaststjemas
eget lif.
Den första och enda handling, som denna
transformation betingar hos honom, är att han i nästa afsnitt, «Sanct
Antonius», undflyr den lilla Annas lockelser. Med henne
inkommer det kvinliga och det erotiska elementet i dikten,
och hon representerar det ensam under några sånger framåt.
Men hennes halft oblyga tillmötesgående och nära nog fräcka
tal här förefaller att besynnerligt litet stämma med den
vackra, mjuka roll af hinden, som ömt tröstar den sårade
hjorten, hvilken hon far i det följande. Emellertid
inspirerar hon redan nu Laureatus till några vackra strofer. I
fjärde afdelningen toma sig världens frästelser upp framför
honom och han ger vika, slänger tiggarplagget och blir åter
difvets broder», troende sig därigenom fa fatt i lyckan, som
ej «ligger i svälten bland de fattiga och råa», men
erkännande i samma andedrag med en sympatisk, ehuru i
sammanhanget icke fullt passande reflexion, att «lyckan ligger i det
blåa ofvan molnens hvita bälten». Hvad skalden i denna
sång vill hafva sagdt, är öfver hufvud icke fullt klart.
I den nästa, »Diktaren», ser man det däremot alt för väl.
Såsom i hans föreställningar ett finskt diktaröde kan gestalta
sig, sä visar han det här gestaltadt. Det är samma idé, som
vi tidigare mött i olika former; men den oppositionella häf-
*) Tavaststjerna skrifver en gång från Björneborg att han sedan sex ä
sju år tillbaka är öfvertygad om att ban blifvit «fodd på en Tycho Brahe-dag*
och att detta ger honom ett slags tröst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
