Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Hangö. — Björneborg. — «En patriot utan fosterland». — «Dikter». — Längmanska priset. — «Laureatus»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tigheten har nu stegrats till ett blindt hat, den förödmjukades
hat mot den som förödmjukar, misstänksamheten och
pessimismen frässa formligen i «framtidssyner af elände», i
föreställningar hämtade frän alla möjliga håll, kastande sig från
högpoetiska bilder af stilla ökenensamhet till brutalt cyniska
situationer och slutande i förvirrade fantasier. Laureatus ser
i en vacker bild ett haf af människor, där han känner hvarjc
bölja, där diktarvärldar ligga sjunkna, där oförstådda
diktartankar kastat ankar i dunklet och där han själf vet att han
skall drunkna; men i samma ögonblick ter sig dårhuset för
hans inbillning, och därifrån går han öfver till
»skampäls-festen», — det är kritikens gissel, som väntar pä
»verskanal-jema;» — så kommer en publicistisk episod, han -skäller
som af djäflar riden» i språkfrågan, men «tjänar sin femma;»
han hittar alltid på att stiga galet och få plikta; han söker
vänner, men finner inga, fastän världen säger att han är en
stjärna;1) han hetsas att skrifva dagar och nätter, tills
hjärnan blir mera känslig än en mimosa; »supen, fåfängan och
skulderna» skänka krafter; alla förmaningar studsa tillbaka
mot hans eget: »jag är född att vara galning». Anna kommer
till hans hjälp, men blott ett ögonblick förlänar hon honom
hvila — en hvila, som läsaren delar vid några sällsynt mjuka
strofer i sjätte och sjunde sångerna — men så rusar
hetsjakten vidare: högfärdsgalen stiger Laureatus själf pä den
piedestal, som världen ej gett honom; alla helvetskval, soni
han utstått, onda trolls och mörka alfers funder, i hvilka han
fångats, «härja innerst i det tysta», och han ser lifvet
nattsvart ligga framför sig.
I alt detta har diktarens stämning fatt ett uttryck, som
i sin hänsynslösa kraft, i sin uppfinningsrikedom, i hela sitt
blinda virrvarr af anklagelser, ångestrop och veka tonfall
värkligen närmar sig Strindbergs stil i »Inferno» och
»Legender», fastan Tavaststjerna icke fördjupar de enskilda
motiven, icke filosoferar och gräfver sig in i dem såsom han,
utan slungar ut ett för att ögonblicket därpå störta sig öfver
*) Jämför härmed hvad Tavaststjerna &ager i ett bref efter uppfara r.4 et
af »Affärer», s. 154,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
