- Project Runeberg -  Karl August Tavaststjerna. En lefnadsteckning /
298

(1900) [MARC] Author: Werner Söderhjelm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

det nästa. Men hos den ene som den andre är det lika
onödigt, minst sagdt, att mäta alt sådant med den estetiska
tumstocken eller den borgerliga vanans genomsnittsnormer.
Man behöfver därmed ingalunda förneka att icke dessa
utflöden af Tavaststjernas personliga bitterhet kunde hafva någon
källa/ äfven utom honom, att den «förtret», ur hvilken han
härledde så mycket hos Laureatus, stundom kunde vara
högst berättigad, att den lifsolycka han skildrar, icke ensamt
låg i hans egen omöjlighet för lifvet. Men detta har här i
alla fall föga betydelse; skalden genomtränges så helt af den
intensiva stämningen, med hvilken han själf upplefvat alt,
att han icke ens sätter i fråga att ha orätt, än mindre att
framlägga något bevis för sina kategoriska och
generaliserande påståenden. Vill man icke tro honom, så må man
låta bli — för honom är det likgiltigt.

Laureatus blir efter alla de genomgångna kriserna
ensam: han söker egna branta stigar med syfte åt det stora,
högt belägna, och dit kan icke Anna följa. Och i
ensamheten stiger han alt högre, tills han i den nionde sången
möter drottningen af våren, fru April, som för honom till sitt
slott, där murar bräckas och hjärtan öppnas, där Laureatus
tvingas att dikta nya vårar, att lefvande försmäkta i
strålarna af hennes majestät och att taga henne till äkta. Då
»tyckes tiden stanna och det gångna bli förgätet». Hvilken
glädje, hvilken prakt och sol dricker han icke i fulla drag,
där han skrider fram genom den härligt skildrade vårliga
naturen fru April till möte, och känner sig som en furste,
när han stiger öfver blomstersängarnas fägring. Denna
nionde sång vore altigenom fulländad, om icke några
alldeles enstaka — egentligen blott tvänne — svåra nödrim
vär-kade så störande. Här finnas väl dock de vackraste strofer
i själfva epopén. Fru April ger honom hvad han begär af
lifvet, och han frågar om han begär för mycket nu, när han
årslångt och andlöst fatt stirra efter gröna kuster på
ensamhetens haf: «några vackra harmonier, några ljusa melodier»

— och det kan hon ge, emedan hon förstått hvad ingen
annan, att hon blott hade att öppna »jagets burar», där han
murat in sig. Han far andas igen «utan att bli bannad», hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 14:05:46 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/wskat/0319.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free