- Project Runeberg -  Karl August Tavaststjerna. En lefnadsteckning /
308

(1900) [MARC] Author: Werner Söderhjelm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. «Lille Karl». — Resa till Berlin. — Literära sysselsättningar. — De sista tiderna. — Slutord

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

föra, förslöas förmågan att fatta ädlare och högre motiv mycket
snart. Godheten och öfverlägsenheten äro bortspilda i en värld
som vår.

— Nej, utbrast Mertwill — det är en mycket falsk tro, en
mycket farlig tro, som aldrig har varit så allmän, som man
förmodat ...»

Bland utkast till lyriska dikter finner man följande
egendomliga framtidsfantasi:

"Reqviem supremam . . .»

Den gamla jorden, solens lilla skyddsling,
som jagat rundt i rymden sedan kaos,
är ålderdomlig vorden likt det släkte,
som vuxit upp på hennes gråa skorpa.

Hon har begynt att kallna. Lavaglöden
i hennes inre är en myth och saga,
vulkanerna ha sedan många tusen
och tiotusen år nu upphört glöda;
och själfva solen, stora ursprungskällan
till hennes långa lif, är vorden styffar.

Han sänder ej sin skyddsling samma värme,
som fordom väckte lif i hvarje vinkel,
han förbereder sig att själf bli skyddsling
till nägon större sol, och låta lifvet födas
uppå sitt klot, som brunnit milliarder
och milliarder jordår för att värma
och lysa kretsen af hans många barn.

På jorden är det längesedan vinter,
en oafbruten vinter året om,
blott vid tropikerna en liten remsa
har kvar sin grönska ifrån fordomtima.

Det öfverkloka, gamla mänskosläktet
har längesedan räknat ut den stunden,
då äfven denna sista gröna strimma
begrafvas skall i evig is och snö.

Oändlig ligger vinterns kalla grafgård,
där folken engång stodo vilda strider
och där kulturen segrade omsider
och gjorde af vår jord ett paradis,

— ett paradis för dem som hade makten
och som förstodo makten rätt att bruka.

Sen blåstes det reträtt emot ekvatorn,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:44:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wskat/0329.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free